24 april. Tre år sedan ett gäng nazister stormade ett möte i Gubbängen, kastade rökbomber in i en lokal där pensionärer bakat bullar och människor samlats för att prata antifascism. De förvandlade ett helt vanligt samtal till ett inferno av rök, panik och våld. Det låter som en dålig överdrift. Det är det inte.
Det hade varit skönt om det var ett undantag. Något vi kunde peka på och säga att det där var fan sjukt, att det där inte händer igen. Men vi har sett det förut och vi ser det igen. Nazistattacken i Kärrtorp 2013 följde samma logik där maskerade nazister från Svenska motståndsrörelsen kastade flaskor och knallskott mot en fredlig manifestation med barn och äldre. Organiserat våld, inte ett snedsteg. Skillnaden i dag är att våldet inte bara ska utföras utan produceras. Nordiska motståndsrörelsen filmar, klipper och publicerar sitt nassecontent. Det värsta är att hatet har lyckats pitcha sig självt som samhällsdebatt, för högerextremister bjuds numera in till rumsrena poddar och betraktas som seriösa debattörer. ”Journalister”.
Det här är inte enstaka händelser längre. Det syns i attacken mot hbtqi-seniorernas regnbågskafé i Dalen, där människor som ville spela bingo och dricka kaffe istället blev kuliss i en propagandafilm om hur de skulle pressas tillbaka in i garderoben. Det är svårt att tänka sig något mer absurt. Det är ett mönster. Salem-marscherna är tillbaka. Expo räknar hundratals aktiviteter i den rasideologiska miljön i Stockholm. RFSL-lokaler kedjas igen i Borås. Dragshower blockeras i Jönköping. Sagostunder ställs in i Olofström. Pridearrangemang attackeras i Karlskrona. Det börjar likna ett system, som om det vore en Dressmanbutik av rädsla där varje stad får sin egen reklam i TV.
Och samtidigt händer något som borde göra oss ännu mer illa till mods. De här idéerna stannar inte på gatan. De förmedlas i studior. I populära program. Tas på allvar. Hatarna levererar sina takes i lugn ton, som om de inte precis byggt hela sin identitet på att skrämma människor till tystnad. Men man kan inte bjuda in en djupt hatisk person och kalla det för bredd. Vi alla vet att contentskapare gör det för klicken.
Parallellt har politiken flyttat sig. Jimmie Åkesson och arvet från Bevara Sverige Svenskt har gått från ytterkant till riktning. Det handlar inte om att regeringen är högerextrema våldsverkare. Det handlar om att stora delar av extremhögerns känsloregister blivit normaliserat och legitimt. Misstänkliggörandet. Hårdheten. Synen på civilsamhället som problem. Som att flytta målstolparna tills planen inte längre har några linjer kvar.
Forskningen kallar det mainstreaming. När det som en gång var extremt börjar låta rimligt bara för att det sägs med tillräckligt lugn röst. Och det sker inte i ett vakuum. V-Dem visar att världen är mitt i en demokratisk tillbakagång där nivåerna fallit till 70-talet. Det här är inte ett svenskt undantag, det är tyvärr en vidrig trend.
Det mest oroande är därför inte att nazister dyker upp. Det är att vi börjar vänja oss vid att de gör det. Att vi flyttar möten, sänker rösten och anpassar oss. Som att demokratin vore något man använder försiktigt för att inte slita ut den.
Kärrtorp visade att det finns ett annat svar. Att människor kan fylla ett torg istället för att lämna det. Frågan är om vi fortfarande är beredda att göra det. Eller om vi redan har börjat vänja oss.
Hanna ”the plumber” Spencer! Vilken fantastisk grön politiker med knegarbakgrund.
Tiktok-pojkar i Stockholm som ska göra intervjuer med folk, de är dom nya telefonförsäljarna.
