Den 12 juni träder EU:s migrations- och asylpakt i kraft. Det är i grunden en mycket oroande lagstiftning, som återigen flyttar gränserna för vad som anses acceptabelt och ”rättssäkert” i asylsystemet. Föga förvånande har det inte lett till någon större debatt i Sverige, och regeringen har, i linje med sitt agerande under hela mandatperioden, stressat igenom remissförfarandet.
Den största förändringen handlar om att ett helt nytt system för att hantera asylsökande införs, med fokus på snabbare processer, begränsad rörelsefrihet och ökade byråkratiska hinder. Asylsökande ska inledningsvis screenas och sedan fördelas mellan ett ordinarie asylförfarande och ett gränsförfarande. Den som hamnar i det senare betraktas juridiskt som att hen inte har rest in i landet, och ska hålla sig på eller i närheten av särskilda anläggningar medan ärendet avgörs inom tre månader, inklusive överklagande. Regeringen har dessutom uttryckt en ambition om att pröva fler ärenden enligt gränsförfarandet än vad pakten kräver, och väljer därmed medvetet en striktare tillämpning än den gemensamma europeiska miniminivån.
Screeningen ska bland annat innefatta en sårbarhetsbedömning för att fånga upp personer i särskilt utsatta grupper, men mekanismerna för hur det ska gå till i praktiken är långt ifrån klarlagda. För grupper vars skyddsskäl är svåra att identifiera tidigt, som exempelvis många hbtqi-personer, är risken uppenbar att människor med välgrundade skäl sorteras in i fel spår redan från början. Ett system som är utformat med utgångspunkten att den sökande förmodligen inte har rätt att stanna kommer att ha svårt att också vara det system som på ett rättssäkert sätt fångar upp dem som faktiskt har det.
Särskild uppmärksamhet förtjänar även avvecklingen av rätten till juridiskt stöd. I dag har asylsökande rätt till ett offentligt biträde genom hela processen. Efter den 12 juni reduceras den rätten till en enstaka timmes allmän rådgivning, och juristen ska inte längre närvara vid asylutredningen. EU-pakten anger en miniminivå för juridiskt stöd, men ingenting hindrar medlemsländerna från att erbjuda mer, och flera europeiska länder kommer att göra just det. Sverige väljer aktivt att inte göra det (istället lägger man sig återigen på den absoluta miniminivån). Regeringen hänvisar till att Migrationsverket måste ta sitt utredningsansvar på allvar, men Migrationsverket är ingen företrädare för den sökande utan en förvaltningsmyndighet med ett eget uppdrag. Att låta samma myndighet som fattar beslut också bära ansvaret för att den sökandes rättigheter tillgodoses blandar ihop roller på ett sätt som inte skulle accepteras i något annat rättsligt sammanhang. Jag ser ingen trovärdig ersättning för den funktionen i det som nu föreslås, och misstänker att regeringen inte heller har varit särskilt angelägna att etablera en sådan.
Till detta kommer att den övervakningsmekanism som ska säkerställa att mänskliga rättigheter efterlevs ännu inte är på plats. I utredningen föreslås att JO ska axla den rollen, men JO menar själva att detta skulle vara oförenligt med deras uppdrag och en oacceptabel inskränkning av deras självständighet. Regeringen avser att ”återkomma i frågan”. Det må vara ett svar, men knappast ett tillfredsställande sådant med drygt sex veckor kvar till ikraftträdandet.
Sverige genomför nu ett av de senaste decenniernas mest genomgripande skifte i asylrätten, med öppna lagstiftningsluckor, utan fungerande tillsynsmekanismer och med kraftigt urholkade rättssäkerhetsgarantier för dem som berörs mest. Det politiska trycket kring tonårsutvisningarna har visat att opinionen kan tvinga fram kurskorrigeringar när konsekvenserna blir tillräckligt synliga och tillräckligt konkreta. Frågan är om samma tryck kommer att kunna byggas upp kring ett system där konsekvenserna är mer abstrakta, processerna mer tekniska och de drabbade människorna ännu svårare att se.
Nu är glassäsongen igång!
Trots ”vapenvila” fortsätter Israel att döda palestinier i Gaza.
