I sommar har det gått fem år sedan talibanerna återtog makten i Afghanistan. Under det första året såg vi återkommande inslag i media om hur läget, framförallt för kvinnor men också för minoritetsgrupper som hazarer, försämrades kraftigt. De senaste åren har det dock varit ganska tyst. Andra kriser och krig har hamnat i fokus istället, som Rysslands invasion av Ukraina, Israels folkmord i Gaza och nu senast USA:s krig i Iran. Man skulle med fog kunna säga att omvärlden har glömt afghanerna.
Det betyder dock inte att läget i Afghanistan har blivit bättre – tvärtom. Enligt en FN-rapport som släpptes i slutet av mars, och som täcker perioden augusti 2025-januari 2026 så är 45 procent av landets befolkning – nästan 22 miljoner personer – nu beroende av humanitär hjälp. Samtidigt har det humanitära stödet till Afghanistan från många länder minskat nu när det behövs som mest, bland annat på grund av en långvarig torka och att tre miljoner afghaner har tvingats återvända till Afghanistan från närliggande länder under 2025, vilket gör kampen om resurserna ännu hårdare.
Både FN-rapporten och Human rights watch rapport från förra året lyfter också att inskränkningarna mot kvinnor och mot media har skärpts ytterligare. Till exempel får universiteten nu inte längre använda böcker skrivna av kvinnor i undervisningen, kvinnor måste hela tiden eskorteras av en manlig släkting när de ska ta sig någonstans och man har genomfört räder mot arbetsplatser för att se till så att segregationen mellan män och kvinnor upprätthålls.
Samtidigt så är politiska talkshows, musik och drama förbjudet på radio och tv, journalister som inte följer de hårt uppställda reglerna kan närsomhelst bli arresterade och Talibanregimen kan också när som helst stänga ner internet, vilket skedde i höstas.
FN:s chef för mänskliga rättigheter som har skrivit rapporten, Volker Türk, sammanfattar det i en mening: ”Afghanistan är en kyrkogård för mänskliga rättigheter.”
De flesta andra länder har hittills vägrat att ha någon kontakt med talibanerna för att inte legitimera regimen. Men det senaste året har det hänt något. 19 EU-länder, med Belgien i spetsen, har skrivit ett brev till EU-kommissionen där de uppmanar kommissionen att hitta fler sätt att utvisa afghanska medborgare. Ett av de länder som varit mest drivande i frågan, förutom Belgien, är Sverige. Sverige ska också, enligt uppgifter, tillsammans med EU-kommissionen stå som värd för ett samtal med talibanerna som ska hållas i Bryssel.
Cynismen i detta är närmast obeskrivlig, ett land som går emot alla de mänskliga värderingar som Sverige säger sig stå för och som vi har vägrat alla diplomatiska kontakter ska vi nu ha hemliga förhandlingar med, bara för att kunna utvisa fler människor till det helvete som de flytt ifrån. Samtidigt går det helt i linje med den här regeringens övergripande vision som tycks vara att utvisa så många som det bara är möjligt. Regeringen har inte tidigare dragit sig för att förhandla med, och till och med muta, tvivelaktiga stater – minns till exempel Somaliapengarna – så att man gör detta nu borde kanske inte komma som någon chock. Men detta är ändå extremt på en nivå som är svår att värja sig emot.
Man undrar förstås också vad Sverige och EU-kommissionen kommer att erbjuda talibanregimen för att de ska ta emot sina medborgare. För en sak är klar: de kommer knappast att göra det gratis utan kommer garanterat vilja ha något i utbyte.
Om inte detta är att legitimera talibanregimen så vet jag inte vad som är det.
Om ett halvår kan den här regeringen vara utbytt – förhoppningsvis till något bättre.
Kvartals kampanj mot andra medier i Stockholms tunnelbana.
