Sverige ska hålla samtal med talibanerna för att få till stånd fler utvisningar av afghaner. Det här skulle innebära att man legitimerar talibanernas makt och att man skickar tillbaka människor till det våld och förtryck som de har flytt ifrån, skriver Lauren Mir.
DEBATT. Hur långt är vi egentligen beredda att gå i politikens namn?
Förslaget att bjuda in talibanerna för att möjliggöra fler utvisningar till Afghanistan väcker en grundläggande fråga om Sveriges värderingar. Det handlar inte enbart om migrationspolitik eller praktiska lösningar – det handlar om moral, ansvar och vilken roll vi vill spela i världen.
För många av de människor som idag riskerar att utvisas är Afghanistan inte bara ett land, det är en plats de har flytt ifrån i desperation. De har lämnat rädsla, våld och förtryck bakom sig i hopp om trygghet. Att då öppna för samarbete med just den regim de flytt ifrån är inte bara motsägelsefullt, det är ett svek.
Talibanerna representerar inte en demokratiskt vald regering i vanlig mening. De står för ett styre där mänskliga rättigheter systematiskt kränks, där kvinnor utestängs från utbildning och arbetsliv, och där oliktänkande tystas. Att inleda dialog med en sådan regim, i syfte att underlätta utvisningar, riskerar att legitimera deras makt och normalisera deras metoder.
Det är här den farliga gränsen suddas ut mellan realpolitik och värderingar. Visst finns det situationer där stater måste fatta svåra beslut. Men när dessa beslut innebär att vi indirekt erkänner och samarbetar med krafter som bryter mot allt det vi säger oss stå för, då måste vi stanna upp.
Sverige har länge byggt sin identitet på rättssäkerhet, humanitet och respekt för mänskliga rättigheter. Det är inte bara vackra ord – det är principer som ska vägleda oss, särskilt när det är svårt. Om vi börjar kompromissa med dessa grundläggande värden för att lösa kortsiktiga politiska problem, riskerar vi att förlora något betydligt större: vår trovärdighet.
Det finns också en mänsklig dimension som inte får glömmas bort. Att utvisa människor till ett land där deras säkerhet inte kan garanteras är inte bara ett administrativt beslut, det är ett beslut med konsekvenser för liv och framtid. För kvinnor, barn och andra utsatta grupper kan det innebära att återvända till ett liv i rädsla och begränsning.
Debatten behöver därför handla om mer än effektivitet i migrationssystemet. Den måste handla om ansvar. Om var gränsen går för vad vi accepterar. Och om vi är beredda att stå upp för de värderingar vi ofta lyfter fram som grundläggande för vårt samhälle.
För i slutändan handlar detta inte bara om Afghanistan. Det handlar om Sverige.
Vilka vi är. Och vilka vi väljer att vara.
