En av Sveriges mest namnkunniga diplomater, Sven Hirdman, är död och jag sörjer att jag aldrig fick chansen att träffa honom. Om det är någon gång som uttrycket om att tillvarata på stunden ty man vet aldrig vad morgondagen bär med sig slår till så är det hans bortgång som påminner mig om denna bittra insikt.
Hirdman påminner mig om min morfar. Förutom att båda tyckte om att uppvisa sig i slips och kavaj, tillhörde de en generation som formades av efterkrigstidens Folkrörelsesverige, som förstod vikten av bildning. Sedan var min morfar mer en klassisk socialdemokrat medan Hirdman som sagt tillhörde borgerligheten (mellan 1979–1982 var han statssekreterare i Försvarsdepartementet under försvarsministrarna Eric Krönmark (M) och Torsten Gustafsson (C)).
Hirdman hade en imponerande karriär med olika befattningar i offentlighetens tjänst: Under 1960-talet var han stationerad i Moskva och London, mellan 1969–72 han biträdande direktör vid SIPRI, mellan 1972–76 ambassadråd i Peking och mellan 1976–79 byråchef vid Utrikesdepartementet. Han utsågs till ambassadör i Tel Aviv 1983–87 och sedan krigsmaterielinspektör 1987–94. Mellan 1994–2004 var han ambassadör i Moskva och var sedan 1990 invald som ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien. De senaste 20 åren bidrog han till flera samtidshistoriska forskningsstudier om svensk diplomati och säkerhetspolitik, samt reste land och rike för att hålla föredrag i folkbildningssyften. Jag önskar att jag hade fått tillfälle att lyssna och ställa frågor.
Förmodligen kommer jag minnas honom bäst som en välbehövlig röst i den svenska Natodebatten, inte minst under 2010-talet då militarismen normaliserades steg för steg när Peter Hultqvist var försvarsminister. Det fanns något uppfriskande med att se någon som i grund och botten var en traditionalist (han var bland annat en hängiven anhängare till den svenska monarkin och det svenska försvaret) samtidigt vara en motståndare till svenskt Natomedlemskap och frambringa så klarsynta argument – ofta skickligare än representanter från vänstern.
Första gången jag såg honom var i en direktsändning i Aktuelltstudion hösten 2015 där han debatterade mot generalmajoren Karlis Neretnieks huruvida Sverige borde ansöka om ett Natomedlemskap eller ej – och jag glömmer aldrig Hirdmans stiliga, världsvana intryck. Han talade så bevandrat och strukturerat, behövde aldrig höja rösten och hävda sig. Han var trygg i sin egen kunskapsbank och kunde på sitt avslappnade sätt argumentera sakligt, resonerande och balanserat om varför ett Natomedlemskap inte skulle främja Sveriges säkerhetsintressen.
Så kan man också uppföra sig i en debatt om komplexa samhällsfrågor. Det hör ju inte till vanligheterna om man blickar ut i dagens offentliga samtal, om man säger så. I dagens digitaliserade medielandskap reduceras stora, svåröverskådliga frågor ofta till några rader på sociala medier. Därtill brukar många nöja sig med att läsa rubriker i dags- och kvällspressen, och reagerar känslomässigt utan att ha läst artikeln. Apropå det minns jag när Hirdman under ett inspelat föredrag ondgjorde sig över idén om att visa känslor skulle vara viktigt i offentliga diskussioner. ”Det tycker jag inte alls. Jag tycker att man ska behärska sig”, sade han.
Om det förhållningssättet föregick han med gott exempel.
Riksteaterns turné med Kvinnor och äppelträd i regi av Regi Julia Marko-Nord, efter Moa Martinssons roman. Se den!
Centerpartiets tidigare partiledare Annie Lööf föreslås att bli ledamot för friskolekoncernen Akademedia. Avskyr det här välfärdsindustriella komplexet.
