Att påstå att den samiska rennäringen dominerar i norr är att vara helt ignorant för proportioner och historia. I själva verket har samerna ständigt fått maka på sig för att ge plats åt annat, skriver Emil Siekkinen.
DEBATT. Kristdemokraterna Ebba Busch och Peter Kullgren har gått ut med beskedet att rennäringens intressen ”inte kan få dominera så som idag” och att staten måste ”återta ansvaret” i norr. Det hela saknar såväl historiskt djup som proportioner.
För det som beskrivs som en ordning där rennäringen dominerar är i själva verket resultatet av en lång rad politiska beslut där samiska intressen gång efter annan tvingats ge vika.
Vattenkraftsutbyggnaden under 1900-talet fragmenterade älvar och landskap. Gruvnäringen har trängt undan flyttleder och betesmarker. Skogsbrukets kalhyggesmodell har omvandlat komplexa ekosystem till produktionsytor där renens vinterbete successivt försvunnit. Att i det läget hävda att rennäringen i dag har en oproportionerlig maktposition är att bortse från den faktiska maktbalansen.
Renskötseln är inte ett särintresse bland andra. Den är en bärande del av ett urfolks rättigheter, skyddade i såväl svensk grundlag som internationell rätt. När KD vill avskaffa rennäringens status som riksintresse och minska antalet renar, är det ett direkt ingrepp i dessa rättigheter.
Att Busch och Kullgren reducerar det till en fråga om ekonomisk avkastning är inte oväntat, men likväl olyckligt. Renskötseln är inte enbart en näring, utan en förutsättning för språk, kunskapssystem, och kulturell kontinuitet. Försvagas renskötseln, försvagas också samisk kultur.
Det gäller även synen på kunskap. Beslut om markanvändning i norr baseras ofta på modeller som reducerar landskapet till resurser och ytor. Den samiska förståelsen av mark – där faktorer som snöförhållanden, variation i skogsstruktur, och långsiktiga ekologiska samband är avgörande – får sällan samma tyngd. Resultatet blir beslut som i praktiken underminerar renskötselns förutsättningar, även när intentionen sägs vara att nå balans mellan berörda parter.
KD:s förslag presenteras som ett sätt att minska konflikter. I praktiken finns en risk att konflikter i stället intensifieras. När rättigheter omdefinieras till ”intressen” som kan vägas bort, flyttas konfliktlinjen från förhandling till existens. Det skapar inte stabilitet, utan ökad polarisering.
Samiska rättigheter ska inte ses som ett hinder för utveckling, utan som en del av en rättsstatlig ordning som ska skydda minoriteter. Samisk kunskap ska ges verklig tyngd i beslutsprocesser och markanvändning ska utformas med hänsyn till såväl ekologiska som kulturella behov.
