I klimatdebatten pratas det ofta om frikoppling, eller decoupling på engelska. Det innebär att man lyckas bryta sambandet mellan ökad ekonomisk tillväxt och ökad miljöpåverkan. Men är det verkligen möjligt? Och hur ska det i så fall gå till?
Sedan 1990 har Sveriges BNP per capita ökat med 55,3 procent. Under samma period har utsläppen per capita minskat med nästan lika mycket – 46,5 procent. Liknande förhållanden kan vi se i flera andra västländer. I USA har tillväxten till exempel ökat med hela 70 procent sedan 1990 och utsläppen minskat med 30 procent. I hela EU är förhållandena ökad tillväxt med 62,5 procent och minskade utsläpp med 41,5 procent. Man skulle kunna misstänka att detta beror på att produktionen i allt högre grad sker i fattigare länder, men även om man räknar med de konsumtionsbaserade utsläppen så kan man se en stor minskning.
Det här fenomenet brukar bland ekonomer kallas för frikoppling. Enkelt uttryckt innebär det att man minskar utsläppen, till exempel genom att effektivisera och styra om från kol och olja till el och biobränslen, samtidigt som man inte gör avkall på tillväxten.
Siffrorna ovan antyder att det här faktiskt fungerar. Men kanske är det ändå inte så enkelt. Inom forskningen skiljer man på tre nivåer av frikoppling. Relativ frikoppling där miljöpåverkan och resursanvändning fortfarande ökar, men i långsammare takt än den ekonomiska tillväxten. Absolut frikoppling där miljöpåverkan minskar i absoluta tal samtidigt som ekonomin fortsätter att växa samt tillräcklig frikoppling där utsläppen minskar i den snabba takt som krävs för att inte överskrida planetens gränser eller missa klimatmålen (till exempel Parisavtalets 1,5-gradersmål).
Frikoppling – men långt ifrån tillräckligt
Sverige, och ett trettiotal andra länder, har uppnått absolut frikoppling vilket förstås är positivt. Dock har vi, liksom övriga länder, fortfarande långt kvar innan vi uppnår tillräcklig frikoppling – alltså den nivå som större delen av forskarvärlden anser är nödvändig.
I en studie i den vetenskapliga tidskriften The Lancet från 2023 har forskare undersökt elva höginkomstländer som alla har lyckats uppnå absolut frikoppling och vad som skulle krävas för att de skulle kunna nå sin andel av de totala utsläppsminskningarna som behöver ske för att vi ska nå 1-5-gradersmålet. Studien visar att med den nuvarande takten skulle det ta länderna 220 år att minska sina utsläpp med 95 procent och under den tiden skulle man hinna släppa ut 27 gånger mer växthusgaser än vad forskarna bedömer är i linje med Parisavtalet.
Studien visade också att det i de elva länderna i genomsnitt skulle behöva ske en tiofaldig ökning av takten i utsläppsminskningarna redan till 2025. Vissa länder, som Sverige och Storbritannien, låg lite bättre till – men även här handlade det om en tredubbling eller fyrdubbling av den absoluta frikopplingen. Inget av de undersökta länderna har lyckats med detta, och det ser i nuläget också väldigt svårt ut att klara de förändringar som behöver ske till 2030.
Forskarna sammanfattar det så här i studien: ”Om grön innebär att vara i linje med Parisavtalet så har höginkomstländer inte uppnått grön tillväxt och det är väldigt osannolikt att de kommer uppnå det i framtiden. För att uppnå Parisavtalets utsläppsminskningar måste höginkomstländer implementera strategier för att minska tillväxtefterfrågan, omorientera ekonomin mot tillräcklighet, rättvisa och mänskligt välbefinnande, samtidigt som de påskyndar tekniska förändringar och effektivitetsförbättringar.” Liknande slutsatser har även dragits i andra studier som publicerats i tidskrifterna New political economy och Nature.
Klimatforskare och ekonomer är långt ifrån alltid överens om huruvida det går att förena tillväxt med en hållbar miljö. Klimatforskaren Johan Rockström har till exempel sagt att ”eran där vi kan fortsätta med ekonomisk tillväxt utan att riskera planetens stabilitet har nått sitt slut” medan Världsbankens chefsekonom för hållbar utveckling Richard Damania har lovat att säga upp sig om det inte går.
Ingen frikoppling mellan tillväxt och materialanvändning
Till viss del handlar det också om vilken form av miljöpåverkan man diskuterar. Enligt Världsbankens senaste rapport så har höginkomstländerna lyckats med absolut frikoppling inom fem av sex olika miljökategorier. Den kategori där man har misslyckats handlar om utvinningen av metaller. Mellan 1970 och 2020 har uttaget av metaller och icke-metalliska mineraler mer än femdubblats, och inget tyder på att den utvecklingen är på väg att avstanna eftersom den mesta gröna tekniken – alltifrån vindkraftverk till elbilar – är beroende av de här metallerna och mineralerna.
Uttag av metaller och mineraler kräver gruvor som ofta har en hög miljöpåverkan i form av till exempel förorenade vattendrag och minskad biologisk mångfald. Dessutom finns det en reell risk för att mineralerna kommer ta slut.
Och det är inte bara användningen av metaller och mineraler som ökar. Sedan 1970 har den globala materialanvändningen mer än tredubblats. Trots att man pratar allt mer om en cirkulär ekonomi finns det hittills ingenting som tyder på att materialanvändningen är på väg att avmattas. Utvinningen och bearbetningen av råvaror beräknas i sin tur ligga till grund för 90 procent av förlusten av bodiversitet och överbelastning av vattenresurser.
Jevons paradox
Ett återkommande argument från de som hävdar att det går att öka tillväxten samtidigt som vi åstadkommer mindre skada på miljön är att vi genom bättre teknik behöver använda mindre resurser. Många forskare har dock genom åren visat att det inte fungerar så. Den förste som påtalade det här var William Stanely Jevons som redan på 1860-talet i boken The coal question slog fast att trots att tekniken gjort det möjligt att extrahera mer energi från en kolbit än tidigare så ökade fortfarande konsumtionen av kol. Detta berodde enligt Jevons på att när produktionen blir billigare så ökar samtidigt efterfrågan och gör att det produceras mer. Det här har fått namnet Jevons paradox eller rekyleffekten och är en av de viktigaste orsakerna till att många tror att ökad tillväxt i kombination med minskad resursanvändning inte är möjlig.
För att sammanfatta: Det går att öka tillväxten och samtidigt minska utsläppen, men det är svårt, kanske till och med omöjligt, att minska utsläppen i den takt som krävs för att hålla temperaturen under 1,5 grader om vi samtidigt ska ha samma BNP-ökning som i dag. Dessutom finns det än så länge inget land som har lyckats frikoppla tillväxten från ökad materialanvändning, vilket får andra negativa miljökonsekvenser som förlorad biologisk mångfald, vattenbrist och brist på mineraler.
