Med valrörelsen över hade man hoppats att det negativa kampanjandet och vantolkningarna av varandra skulle vara över, men det fortsätter i en ovärdig kamp mellan Vänsterpartiet och Centern om hur Tidöförlusten ska hanteras. Och partiernas anhängare hänger på och har noll förståelse för den andra partens syn. Det är oroväckande, för ska man lyckas med en förhandling så måste man förstå den andra partens ingång. Och ärligt talat, det är inte alls svårt att förstå både vad V och C går in med. Det går till och med att förstå att de är stenhårda på sina linjer.
Det är lätt att förstå att Vänsterpartiet efter 100 år inte än en gång kan tänka sig att bli ett stödparti till en regering. Att de vill bli sedda som andra partier, inte minst efter den långa resa de gjort sedan kommunismens tid och framgången i detta val. Det är också ett helt rimligt krav att om man ska stödja en regering ska man också sitta i den. Att inte vara beredd att ge bort de mandaten.
Det är också lätt att förstå att Centern som ligger längst ut till höger i den ekonomiska politiken och stadigt har tillhört Alliansen och borgerligheten inte kan tänka sig V i regeringen. Partiet har precis, efter en mycket lång tid och process, landat i att stödja Magdalena Andersson och en S-regering. Inte med någon entusiasm utan bara för att SD kom med Kristersson.
Centern har aldrig gått till val på en rödgrön regering, utan en mittenregering. Det blev inte tillräckligt stort stöd för det, men det finns inte heller en majoritet för en vänsterregering. Tvärtom, högern har rätt när de påpekar att en tydlig majoritet i riksdagen vill se högerpolitik. Inte en rasistisk högernationalistisk politik á la Tidö, men ekonomisk högerpolitik. Och 85 procent av riksdagen är emot V i regeringen. Endast V och MP tycker det vore en bra idé.
Med det sagt, fyra partier vill se, om inte annat i brist på något bättre, Magdalena Andersson som statsminister. Att då, som både V och C, kräva att deras villkor, när det gäller vilka som ska och inte ska vara i regeringen, ska vara uppfyllda redan innan de sätter sig i gemensamma förhandlingar är bara destruktivt. Vänsterpartiet vill inte förhandla om det inte står klart att de fyra ska ingå i regeringen. C vill inte samtala om det handlar om regeringsförhandlingar mellan de fyra partierna.
Det är en sak att sätta röda linjer för vilken politik man kan gå med på. Men en annan sak att sätta upp röda linjer som villkorar för att ens samtala. Börja förhandla om politiken istället för form. Fokusera på det ni, framförallt C, V och MP, är överens om. Se till att det blir en progresiv regeringspolitik som ställer om till en offensiv miljöpolitik, ett mänskligare samhälle och migrationspolitik, höjd garantipension och bistånd, stärkta fri- och rättigheter, ökad AI-säkerhet samt att hela landet ska leva. Hitta övriga gemensamma nämnare och skriv ihop ett offensivt program för en mänsklig och hållbar politik.
Sedan kan ni diskutera hur ni löser de politiska motsättningarna och sist under vilka former politiken bäst genomförs. Där framstår en minoritetsregering med bara S som det enda realistiska. Inte för att det är någon dröm, tvärtom, av de fyra partierna det nu handlar om så är S det mest auktoritära och reaktionära. Men om Vänsterpartiet inte ska vara med är det rimligt att även de andra två mindre partierna är utanför. Då kan alla tre delta på samma villkor med tjänstemän i regeringskansliet, budgetförhandlingar och en rödgrön variant på Tidöavtalet som garanterar de tre partierna politik de vill se.
Ett klokt vänsterparti ser det som ett första steg mot att kunna delta i regeringen om fyra år, på samma sätt som SD gjorde. Ett klokt centerparti är nöjda med att Vänsterpartiet inte heller sitter i regeringen och kan då också avstå själva. Ett klokt MP ser att det är bättre att de kan förhandla fritt som de andra istället för att bli ensam gisslan med S. En ofta underskattad fördel med minoritetsregeringar är också att de flyttar makt från regeringen till de folkvalda i riksdagen. För partierna ger det även en större möjlighet att profilera sig själva, något som hela regeringsunderlaget kommer tjäna på.
Men för att komma dit behöver C och V släppa prestigen och börja förutsättningslösa diskussioner tillsammans med S och MP.
Att MP, V och C gick framåt och S bakåt skapar en något bättre balans mellan partierna.
Högerprofiler som skyller förlusten på invandrare. Angriper och anklagar man en grupp så är det rimligt att de stödjer andra.
