Ur Sverigedemokraternas valplattform:
”Inte en krona av våra skattepengar ska gå till islamisering, medeltida värderingar eller terrorism. Moskéer och andra platser där det predikas islamistiska värderingar, antisemitism eller terrorromantik ska rivas.”
Denna valrörelse har varit den värsta och mest rasistiska i mitt liv, där två partier gemensamt har gjort Sveriges muslimer till måltavla.
Det har skett genom fingerpekande, genom att lyfta fram frågor som egentligen har liten betydelse – som burkaförbud – eller genom att säga sig vilja kämpa mot de mytiska islamisterna. Något hundratal kvinnor bär burka eller niqab, och ingen kan egentligen berätta vilka dessa islamister är – bara att det handlar om ”grupper som vill skapa egna samhällen, helt skilda från resten av Sverige”, vilket tydligen bara är ett problem om de är muslimer och inte till exempel Jehovas vittnen. Richard Jomshof får uttala sig i regeringens pressrelease där han konstaterar att ”dessa krafter äter sig allt djupare in i den demokratiska samhällskroppen”.
Dessutom lägger man fram förslag som faktiskt skulle förstöra för muslimer, som att riva moskéer och bestraffa kvinnor som bär sjal på allmän plats. Vi ska alltså imitera länder som Saudiarabien och Afghanistan, där kyrkor inte får finnas. Inte ens Iran är i nivå med Sverigedemokraterna.
Kristdemokraterna vill ”kriminalisera shariadomstolar”, som förstås inte existerar, och stoppa böneutrop, som är en handfull och knappt stör någon. Busch pratar om ”burkakrati” och har nu 26 år efter separationen mellan kyrka och stat bestämt att Sverige återigen är ett ”kristet land”.
Muslimer delas också upp i grupper. De goda muslimerna, som drabbas av de onda, ska försvaras: ”De flesta muslimer i Sverige har valt friheten och det öppna samhället. De är våra allierade i kampen mot islamismen.”
Vi har trehundratusen muslimer i Sverige enligt SOM-institutet, och bara nittiotusen av dem har besökt en moské senaste året. De troende muslimerna i Sverige är alltså under en procent av befolkningen, och de har förstås mått enormt dåligt under denna valrörelse, och empatin med dem menar jag återspeglades i opinionsmätningarna, med ett gap på 7-8 procent mellan blocken.
Lösningen var enkel. Man låtsas att vänstersidan är antisemiter, och motar alla anklagelser om rasism med ”men V då!”.
Ingen, inklusive V, försvarar de individer som delat antisemitisk propaganda, och ingen försvarar att brev skickades till personer som begått terrordåd. Det hjälper inte. Med anti-antisemitismen som vapen lyckades högersidan få fram det ultimata whatabaoutistiska budskapet: röstar ni på oss kommer Sveriges judar att fara illa.
Ironin är förstås att V aldrig någonsin haft något antisemitiskt förslag på sin agenda. Tvärtom. De har konsekvent motionerat för att underlätta för judiskt liv och motarbeta antisemitismen. Jämför detta med SD:s historia.
Och vad gäller ”terrorvurmande” är det inte accepterat i V, men däremot sitter kristdemokrater som Mikael Oscarsson och Magnus Berntsson kvar i toppen trots deras oförsvarbara ”vurmande” för bosättarterroristerna på Västbanken.
Gapet försvann nästan helt de sista veckorna, efter Simona Mohamssons ”stjärnkupp”. Det gav en väg ut för allmänborgerliga väljare som inte gillade SD, men heller inte ville rösta på vänsterblocket. ”Visserligen är Sverigedemokraterna rasister, men om vi inte röstar på högerblocket kommer antisemiter att sitta i regeringen.”
Antisemitism ska aldrig sopas under mattan. Vi har fördelen att leva i ett land där samtliga åtta partier, inklusive nyssnazisterna som enligt SOM-institutet har högst andel antisemitiska väljare, säger sig vilja skydda judar.
Men det som hänt i denna valrörelse är att partier som bestämt sig för att hetsa mot, trakassera och peka finger åt en abrahamitisk folkgrupp använt hatet mot en annan abrahamitisk folkgrupp som undanflykt.
Och det fungerade nästan.
Härlig stämning på Syres valvaka!
Ilskan i sociala medier över att muslimer/invandrare har rösträtt.
