Valet, medierna och kampen om agendan

Numera finns alla Sveriges partiledare på Tiktok, och gnistan till heta debatter tänds allt oftare på sociala medieplattformar. Politikerna kan själva filma, publicera och sätta tonen på en berättelse och partierna blir på det viset mindre beroende av medierna för att nå ut. Den valrörelse vi just har haft är ett tydligt exempel på det här skiftet. 

De traditionella sätten att nå väljarna har dock inte spelat ut sin roll. I den nyutkomna antologin Snabbtänkt, som bygger på bidrag från ett hundratal forskare från olika ämnesområden, konstateras att det nya snarare läggs ovanpå det gamla.

– Beroende på vad man tar del av i debatten kan man få otroligt olika bilder av vad valet egentligen gäller. Ja, Tiktok har rusat uppåt i betydelse, men fortfarande ligger dörrknackning högt. Så en poäng är att det blivit mer mångfacetterat och att det har blivit svårt för en agenda att dominera.

Det säger en av Snabbtänkts redaktörer, Jonas Harvard, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet och centrumledare för Demicom, som forskar om medier, demokrati och kommunikation. 

I jämförelse med 2022 års val beskriver han årets valrörelse som mer mångkanalig, där politikernas egna plattformar får en större betydelse. Partierna kan i högre grad ”kommunicera på egna villkor och gå i svaromål” och de har även blivit allt bättre på att hantera konfliktdynamiken. Partier som är starka inom exempelvis försvarspolitiken vill gärna hitta konfliktytor som ger dem möjlighet att lyfta den frågan, men andra partier vill inte ge dem det utrymmet. Det innebär att vi får många utspel som tigs ihjäl och självdör, menar Jonas Harvard. 

– Då blir det mer av en envägskommunikation som tar över, där det är svårt för debatter att få fäste. 

De klassiska formaten kvar

Årets valrörelse bjuder som vanligt på tunga slutdebatter i de stora kanalerna och en rad granskningar och utfrågningar även i andra medier. En rejäl motvikt till det snabba tiktokfierade klimatet står TV4 för. I en hemma-hos-miljö intervjuas partiledarna i hela tre timmar långa direktsända samtal.

Men striderna vi kommer att minnas tar fart på annat håll. I augusti går vågorna höga när Richard Jomshof (SD), tidigare ordförande i justitieutskottet, kallar Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg för en quisling på plattformen X. Han gör det i betydelsen landsförrädare, och som en person som enligt Jomshof går islamisters ärenden. Ordbråket föregås av en video där Anders Lindberg kritiserar Jomshofs tidigare uttalanden om koranbränningar och varnar för att han kan bli justitieminister i en moderatledd regering.

Richard Jomshofs quisling-uttalande blir föremål för omfattande kritik och i kölvattnet följer en allmän debatt om tonen hos dagens politiker. I en debattartikel i DN beskriver publicisten Jan Scherman den svenska valrörelsen som om den ”var på raka vägen mot botten”. Den digitala utvecklingen har ”skapat en tsunami av otidigheter”, menar han, och ser en liknande ”vulgarisering” bland alla partier från höger till vänster. Han efterlyser någon form av självreglering likt den pressen har genom Medieombudsmannen och Mediernas Etiknämnd.

Svenska smärtpunkter

Det mest uppmärksammade ordbråket – och ett tydligt exempel på betydelsen av politikernas egna plattformar – uppstår när Carl-Oskar Bohlin (M), minister för civilt försvar, sätter upp en egen kamera och filmar SVT-reportern Kristina Lagerström. Intervjun görs till dokumentärserien Svenska smärtpunkter där ämnet är det allt hårdare tonläget från ledande politiker mot medier.

Innan SVT sänt sitt program publicerar Carl-Oskar Bohlin den 45 minuter långa intervjun på Youtube, under rubriken ”45 minuter tesdrivna frågor från SVT”. Han vill ge publiken möjlighet att själv bedöma frågorna och svaren, menar han, men kritiker anser att han försöker undergräva journalistens roll. 

Konflikten fördjupas när SVT skjuter upp dokumentären till efter valet och skarp kritik kommer bland annat från Ulla Sätereie, föreningen Grävande journalisters ordförande, som i tidningen Journalisten uttrycker att “det är extra viktigt att fullfölja sin plan om den makthavare man granskar går till offentlig motattack före publicering”.

Politiker som ifrågasätter journalister såg vi en del av i den här valrörelsen, där Carl-Oskar Bohlins publicering av SVT-intervjun är ett exempel. Har politikerna fått så starka egna plattformar att de inte längre är beroende av traditionella medier på samma sätt?

– Ja, definitivt. Det behöver inte få lika stora konsekvenser i dag att nobba en journalist, eftersom man har andra vägar att nå ut. Kanske finns det till och med något annat medium som man hellre vill prata med och får prata i, säger Jonas Harvard.

Borde vi vara oroliga för att journalisterna håller på att tappa sin position som ”den tredje statsmakten”, eller förändras rollen bara?

– Det är oroande naturligtvis, och då tänker jag inte främst på hur politiker och personer i maktställning beter sig. Men konsekvenserna finns också i nästa led, bland de anhängare som man pratar om som en svans. När maktens företrädare har den här armbågen mot journalistiken så finns konsekvensen inte bara i just den situationen, utan det legitimerar på längre sikt ett förhållningssätt i samhället som kan erodera journalistens roll i det offentliga samtalet.

Sakfrågorna får stå tillbaka

Flera forskare i antologin Snabbtänkt lyfter att sakfrågorna hamnade i skymundan i valrörelsen, till förmån för det så kallade politiska spelet och en omfattande rapportering om opinionsmätningar. Jonas Harvard nämner exempelvis AI, miljö och jämställdhet – frågor som enligt undersökningar engagerar väljarna, men som knappt syntes i valdebatten.

– Liberalernas utsatta position gjorde kanske att det blev mer fokus på det politiska spelet. Vem vinner, vem förlorar? Vilken häst ligger närmast mållinjen?

På frågan om hur de nya medieplattformarna påverkar politikbevakningen lyfter han att det inte bara handlar om kanaler och appar, utan om att hela medielogiken har förändrats. Bland unga finns till exempel tydliga förskjutningar i synen på vad som är en nyhet, vilket medierna försöker möta genom mer dialogiska format. Här fyller även lek- och spelprogram en funktion genom att ge en bild av politikerna som personer. Jakten på en ny publik kan även leda till att en känd person får prata om räntehöjningar i stället för en expert, för att minska risken att publiken annars bara svajpar förbi.

– Det är svårt att vara emot att människor blir engagerade och bryr sig om nyheterna. Men det finns en risk att det blir banaliserat, och när sakfrågorna blir svårare att få grepp om och diskuteras mindre, så blir valet av parti kanske mer värderingsdrivet.

Väljarna letar efter autenticitet, menar Jonas Harvard, och vill känna att det är en äkta person i andra änden, inte en rad talepunkter.

– Det är något universellt, men ibland kanske det blir missriktat då man som politiker provsmakar årets semla och tänker att man blir relaterbar. Men ja, kanske ska man istället bara äga sina misstag och vara rak och ärlig när det blir problem.

.