Sverige säger sig ha en jämlik vård. Men när det gäller obesitasbehandling blir verkligheten allt mer motsatt: den som har råd får behandling – den som inte har råd får råd, skriver Khalid Kashwa, specialist i allmänmedicin.
DEBATT. Som specialistläkare och verksam inom obesitasbehandling möter jag dagligen patienter som kämpat i åratal med övervikt, diabetes, sömnapné, högt blodtryck, fettlever, värk och psykisk ohälsa. Vi vet idag att obesitas är en kronisk sjukdom – inte ett tecken på lathet eller dålig karaktär. Ändå behandlas patientgruppen fortfarande som om det bara handlade om disciplin.
Samtidigt har moderna läkemedel förändrat möjligheterna dramatiskt. GLP-1-behandling kan hjälpa patienter att gå ner betydande mängder i vikt, minska risken för typ 2-diabetes, förbättra blodtryck, sömnapné och livskvalitet – och i många fall förebygga framtida hjärt-kärlsjukdom.
Men här uppstår den stora orättvisan.
Behandlingarna kostar ofta flera tusen kronor per månad och omfattas inte av läkemedelsförmån. Resultatet blir ett tvådelat system: Den som har god ekonomi kan få effektiv behandling och bättre hälsa – medan låginkomsttagare hänvisas till kostråd, broschyrer och uppmaningar om att ”motionera mer”.
Det är särskilt allvarligt eftersom obesitas är vanligare i socioekonomiskt utsatta grupper. De människor som har störst medicinskt behov är ofta samma människor som har sämst ekonomiska möjligheter att få tillgång till modern behandling.
Detta riskerar att skapa en ny typ av hälsoklyfta i Sverige: Rika patienter får behandling – fattiga patienter får skuld.
Vi accepterar inte att bara välbärgade patienter ska ha råd med blodtrycksmedicin eller insulin. Varför accepterar vi då att behandling mot en kronisk sjukdom som obesitas blir en klassfråga?
Kostnaden för att inte behandla obesitas är dessutom enorm. Följdsjukdomar som diabetes, hjärt-kärlsjukdom, leverpåverkan, artros och sjukskrivningar belastar redan sjukvård och samhällsekonomi kraftigt. Att investera i effektiv behandling handlar därför inte bara om individens hälsa – utan också om arbetsförmåga, framtida vårdkostnader och folkhälsa.
Vi behöver en mer rättvis och medicinskt modern syn på obesitasvård i Sverige. Tillgång till effektiv behandling ska inte avgöras av patientens plånbok.
För om vården bara fungerar för dem som har råd – då är vården inte längre jämlik.
