En färsk Novusundersökning visar att tre av fyra svenskar vill att kycklingbranschen ställer om från turbokycklingar till långsamväxande kycklingar. Allt fler får allt svårare att ignorera det omfattande lidande som länge hållits bakom stängda dörrar – medan landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) duckar ansvar. Det skriver Tina Hogevik, riksordförande för Djurens rätt.
DEBATT. Tidigare i år återvände SVT:s Uppdrag granskning till verkligheten inne på svenska kycklingfabriker. Programmet Älskade Kyckling visar att turbokycklingarnas och deras föräldrars lidande tillåts fortgå. Framför allt innebär programmet en hård dom över landsbygdsministerns uteblivna ledarskap – i vad som är vår tids mest akuta djurpolitiska fråga.
Det är inte så här vi ska ha det i Sverige, sa Kullgren i Kycklingens pris när han fick se kycklingar kannibalisera på varandra. Han sa då att han var ny på sin post men “inte utesluter politiska initiativ”. Nu befinner vi oss i andra änden av mandatperioden och kan konstatera att initiativen uteblev. I det uppföljande programmet duckar han igen frågan om sin egen roll och hänvisar nu till länsstyrelsernas kontrollansvar.
Samtidigt visar återkommande granskningar hur svenska kycklingfabriker är ett laglöst land. De offentliga kontroller som faktiskt genomförs är fortfarande få, ofta föranmälda och avslöjar gång på gång allvarliga brister.
Problemet är inbyggt i systemet. Det handlar om kycklingar som växer så snabbt att deras kroppar inte hänger med, som knappt kan gå, och lever sina korta liv i smärta. Föräldradjur som utsätts för svält och drivs till kannibalism. Det är ett extremt avelssystem där djurens biologiska gränser överskrids – inte av misstag, utan för maximal produktion.
Att tre av fyra svenskar vill se ökad djurvälfärd står i skarp kontrast till den politiska passiviteten. Den svenska kycklingindustrin är en expanderande bransch som den sittande regeringen verkar gå till mötes, i stället för att reglera. Nyligen har regeringen beslutat att för första gången subventionera utbrott av salmonella till kycklingfabriker, något som kan kosta skattebetalare minst 30 miljoner kronor per år. Pengar som tidigare betalades av branschen själva eftersom fabrikernas storskalighet gör smittutbrott och massavlivningar omöjliga att förebygga.
När branschen inte tar eget ansvar så måste politiken göra det. Men Sverige står inte bara still – vi rör oss i fel riktning. Kullgren driver en politik som strävar efter fler och ännu mer intensiva djurfabriker, medan frågan om stärkt djurskydd konsekvent skjuts över till EU. Han prioriterar animalieindustrins ”konkurrenskraft” och verkar se djurvälfärd som något som krånglar till och hämmar.
Så länge detta är den djurpolitiska agendan så kommer turbokycklingarnas situation fortgå, och vi måste därför fråga oss: Bör en landsbygdsminister som är så uppenbart ointresserad av att arbeta med nationella djurskyddsfrågor ens ha det ansvaret? Opinionen visar tydligt att medborgarna tar djurens välfärd på större allvar än så. Vad Sverige behöver är en djurskyddsminister med ett tydligt mandat att sätta djurens välfärd först.
Inför valet uppmanar jag båda regeringsalternativen att presentera förslag för att:
- Sätta ett slutdatum för uppfödning och avel av turbokycklingar i Sverige
- Inrätta en djurskyddsminister
- Driva en politik som på riktigt stärker djurskyddet i stället för att gynna fler och större djurfabriker.
Varje dag som går utan handling är en dag av fortsatt lidande för över 110 miljoner svenska kycklingar. Nu krävs politisk handlingskraft.
