Prenumerera

Logga in

Glöd · Debatt

Människans problematiska förhållande till fiskriket

Martin Smedjeback, bokomslag Ur djupet och fiskar

Vi kan känna med en gris i en djurfabrik, men har svårare att identifiera oss med en fisk på en fiskodling, skriver aktivisten Martin Smedjeback. Kanske är det dags att fundera över varför? I den aktuella boken Ur djupet tar veterinären Lina Gustafsson med oss in i fiskarnas värld och visar hur mycket mer komplexa de är än vi ofta föreställer oss.

Det finns ett foto där min tvillingbror och jag stolt visar upp abborrar vi har fångat under en sommarsemester i Småland för en evighet sedan. Det var vår pappa som tog ut oss i en träeka och lärde oss fiska. Den kvällen stekte min mamma abborrarna i smör och jag minns hur stort det kändes att äta det jag själv fångat. När jag som vuxen befriade en lax från en fiskodling ringde min pappa och sa: ”Nu får du ge dig! Alltså vi lever av fiskar. Varför ska du förstöra allting?”

I sin bok Ur djupet – om fiskars inre liv, fiske och en växande livsmedelsindustri tar sig veterinären Lina Gustafsson sig ut till fiskfabriker i Norge, blir sjösjuk på en svensk fiskebåt och besöker djuraffärer där det säljs akvariefiskar som färdats över halva jordklotet. Hon pratar också med forskare världen över om hur fantastiskt komplexa och kognitivt skarpa fiskar är, trots våra många fördomar om dem.

Om man ifrågasätter vårt utnyttjande och dödande av fiskar väcker det känslor, inte minst hos en miljon svenska fritidsfiskare. När det pratas om djurfabriker förstår de flesta att det kanske inte är så roligt för grisarna och kycklingarna där inne, men när så kallade ”fiskodlingar” nämns är det innovativt, spännande teknik och en del av den blå näringen. Fiskarna benämns i stort sätt aldrig som individer utan som ”fiskbestånd” och biomassa.

Men varför är det egentligen så att vi inte kan förmå oss att se fiskar som individer med känslor? Det kan vara romantiska minnen från barndomens fisketurer som står i vägen. Men också ifrågasättande att fiskar verkligen känner smärta. I den frågan har forskarna numera ett tydligt svar: ja, de känner smärta. Faktum är att fiskar är lika oss människor på många sätt. Annars skulle de knappast fungera väl i djurförsök för att till exempel testa mediciner för depression.

Fiskar kan alltså känna smärta, och det finns till och med anledning att tro att en fisk ofta utsätts för mer smärta än andra djur inom djurindustrin. En orsak är att vild fisk inte omfattas av djurskyddslagen. Fiskföretag och enskilda fritidsfiskare kan i princip fånga och avliva fisken hur de vill utan några som helst legala konsekvenser. Ett annat skäl, som var helt nytt för mig, är att fiskar ofta är mer tåliga och långlivade än andra djur. Författaren skriver att en gris som avblodas tappar medvetandet efter runt 20 sekunder, när det för en lax tar upp till sju minuter!

Även i djurrättsrörelsen har fisken sällan haft någon framträdande position. Kanske på grund av okunskap, kanske eftersom det är lättare att anknyta till en gris än en hal fisk? Men med tanke på hur mycket fiskar lider och den enorma omfattning som vi utnyttar och dödar fiskar i dag borde de vattenlevande individerna uppmärksammas betydligt mer. 

Gustafssons bok nominerades till Augustpriset i fackbokskategorin, vilket inte alls är förvånande med tanke på hur välskriven den är och hur skickligt den lägger fram människans problematiska förhållande till fiskriket. Det finns skäl till att vi inte tar fiskarnas situation på allvar – de är så olika oss och de lever i en annan värld, ofta otillgänglig för oss. Men så länge vi äter av dem, och på andra sätt använder oss av dem, har vi ett ansvar att lära oss mer om dem. Att läsa boken kan vara ett första steg på vägen.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Till Syre >>
Till Syre >>
Till Syre >>
Till Syre >>
ANNONS