Så har då svartalven som går under namnet Postnord och gärna gömmer lite röster till onsdagen lämnat ifrån sig sin säck. Allt är räknat och riksdagen har en majoritet som tycker att det här med en regering som lutar sig på SD är lite knäppt.
Tre partier i den brokiga konstellation som nu utmålas som vinnande tycker politiken som förts de gångna åren har varit riktigt dålig. Ett parti är man lite osäker på vad de tycker, men de gillar i alla fall inte att högern haft taburetterna.
V, MP och C lyckades till slut både kompensera för att S gjorde ett sämre val än för fyra år sedan, och vinna lite till.
Nu talar alla om hur svårt det kommer bli för de här fyra partierna att komma överens om någon form av ny regering. Och det kan de ju ha rätt i. Men jag tror nog det verkligt svåra börjar sedan.
Att efter en mandatperiod med en rejält impopulär politik, som i stora stycken varit aktivt ointresserad av att stå på människors sida när priserna skenat och världen brinner, ”vinna” valet med några tiondelars procent – det måste erkännas som det misslyckande det är.
Nu kan det därför inte bara handla om att forma en regering, det måste handla om att forma en politik som kan vinna människors respekt.
Det rödgröna gäng som än så länge ogärna är ett lag behöver inse att de alla vill gå in i nästa val med ett starkare stöd än de har nu. Jag tror inte den ekvationen är omöjlig. I grunden handlar det kanske bara om två enkla politiska principer, och två strategiska vägval.
För det första: Visa att samhället står på din sida när du behöver det. Vi lever i en orolig tid, och den kommer bara bli oroligare: klimatkris, resursbrist, krig, techoligarker och allt som tvingar människor på flykt. Många har skrivit klokt om vad som händer i ett samhälle när oron för både vardagen och framtiden breder ut sig, läs Zygmunt Bauman. Ska ett progressivt alternativ vinna stöd måste regeringen visa att man står på människors sida när livet blir svårt. Det handlar inte om att strössla skatterabatter över oss när vi har så vi klarar oss, utan om att det finns okej försäkringar, en trygg vård, en bra förskola för barnen och en politik som hjälper till när priserna eller hyrorna skenar.
För det andra: Stå för de värderingar som är gemensamma för de rödgröna folkrörelsepartierna. De här partierna byggs av människor som i vardagen tar diskussionen för alla människors värde, jämställdhet och demokrati. Det här är folk som ordnar byakarnevalen och förortsfestivalen. Den politiken måste också vara regeringens. När Sverige talar ska man bli stolt. Regeringen behöver återta landets roll i världen utan att snegla osäkert på vad Trump eller Erdogan tycker.
Strategiskt då? En särskilt viktig uppgift blir att bygga framtidstro bland unga. Det sägs att den konservativa vinden bland unga mojnat, och visst fler röstar vänster än tidigare. Men Moderaternas valframgång handlar i stor utsträckning om att de är största parti bland de unga. Många unga litar inte längre på samhället. Man vill ha skattesänkningar och individuella framgångssagor, för det är det enda sätt man vet att bygga trygghet och status. En politik mot ungdomsarbetslöshet, bostadsbrist och skolsegregation är inte bara rätt i sak, den är extremt strategiskt viktig för ett rödgrönt lag.
Laget, ja. Det här valet visade tydligt att ”lita på oss” inte är ett bra svar på regeringsfrågan. Människor vill veta vilken riktning de röstar på. Det här är fyra partier med delvis olika politik och ideologi, men nu har man i uppgift att bygga ett alternativ – och även om man om fyra år går till val självständigt behöver man göra det i en vilja att fortsätta på en inslagen väg, inte i förhoppning om att snart slippa varandra. För då finns det ett annat gäng som bara väntar på att slå sig ner på ett slott och ta över igen.
Att miljöpartister alltid dansar som att ingen ser.
Om någon i förhandlingarna slåss för att behålla Tidös flyktingpolitik.
