Första statsministeromröstningen är avklarad, med det väntade resultatet, Magdalena Andersson hade aldrig en chans. Nu har sonderingsuppdraget gått vidare till Elisabeth Thand Ringqvist som fått till måndag (26/10) på sig. Om inte något väldigt oförutsett händer så lär inte heller hon hitta en lösning som en majoritet är beredd att släppa fram. Ingen tror att vi får en ny statsminister förrän i tidigast tredje omröstningen, kanske först i fjärde. Om det nu inte blir ett extraval. Det framstår som allt mer möjligt, men fortfarande inte troligt.
Parallellt pågår ett skuldbeläggande av varandra för att frågan inte löses och ett eventuellt extraval. Sällan utifrån det verkliga förhållandet, utan hårt vinklat från var och ens intressen. Centern och Socialdemokraterna skyller på Vänsterpartiet. Tidögänget, Vänsterpartiet och i viss mån Miljöpartiet skyller på Centern. De senare utifrån en fixering vid blockpolitiken och att alla partier måste infoga sig i den.
I detta skuldkrig framstår det som att bara Centerns och Vänsterns villkor, eller röda linjer som det populärt kallas, står i vägen för en regeringsbildning. Men faktum är att alla partier har röda linjer, som om de togs bort skulle möjliggöra en regeringsbildning. Röda linjer, som liksom C:s och V:s är helt rimliga utifrån deras politik och ideologi. Undantaget är Liberalerna och deras vinglande, som slutade i knät på SD. Jag är varken liberal eller har något alls till övers för sossarna, men att som liberal omfamna SD-ministrar men inte ens vilja ta ett samtal med S ter sig ideologiskt helt obegripligt.
Kommer L över den dikeskörningen och börjar stå för liberala värden igen skulle de tillsammans med KD kunna släppa fram en S-regering med eller utan eget deltagande, C och MP. De skulle då bidra till att undvika det de kallar den värsta vänstersvängen någonsin, eftersom S då inte skulle vara beroende av V. Det paradoxala är att de istället, med sitt nej till S i alla lägen, ger makt till V. Och på motsvarande sätt driver V, med sitt på många sätt rimliga krav på att sitta i regeringen för att stödja den, framför allt C men även S mot Tidö.
Även M och SD skulle kunna lösa regeringsproblematiken och samtidigt undvika en regering som är beroende av de värsta de vet i riksdagen, nämligen V, genom att släppa fram S. Om det inte vore för att partistrategi går före vart landet tar vägen politiskt vore det fullt rimligt med det parlamentariska läge som är. Har man som parti inte fått röster nog för att genomföra det man helst vill, borde man åtminstone göra vad som går för att undvika det som man tycker vore värst.
På andra sidan skulle alla partier kunna släppa fram en högerregering om de inte hade helt rimliga ideologiska röda linjer mot en sådan. S skulle till och med kunna släppa fram en ren Alliansregering, som då inte skulle behöva SD:s stöd, om det allra viktigaste för S vore att hålla SD borta från makten.
Alla partiers, även V:s och C:s, olika röda linjer är fullt rimliga och logiska utifrån deras ideologi, politik och väljare. Ja, till och med L:s linjer finns det en logik runt, om än inte ideologiskt. När två tredjedelar av rösterna är stödröster från SD och M sitter de helt enkelt fast i det nationalistiska träsket. De har i praktiken nästan inga egna mandat.
Trots att alla partier skulle kunna låsa upp regeringsfrågan fastnar politiska kommentatorer, opinionsbildare och andra i ett skuldkrig mellan C och V. Det utifrån ett blocktänk, som åtminstone sedan SD:s inträde inte klarar att leverera. Men V och C har inte större ansvar för att valet gick som det gick än några andra och därför inte heller större ansvar än andra partier att lösa regeringsfrågan. Däremot borde det ligga såväl i deras som de andra partiernas intresse, eftersom de som är med och löser den också kommer att få störst inflytande över politiken.
För oss väljare och för politikens trovärdighet vore det så mycket bättre om alla partier fokuserade på hur de, med det parlamentariska läge som har röstats fram, får en politik som kommer så nära som möjligt vad de och deras väljare önskar, istället för att fokusera på ministerposter och strategiskt tänkande. För att komma dit krävs det troligen att hela regeringsbildandet ses över. Framför allt idén att regeringen alltid ska vara enig. Det gör det extremt mycket svårare för partier som står långt ifrån varandra, som C och V, att samverka i en regering.
Allt mer makt till EU och allmän krishysteri har också gjort att allt mer makt flyttas från riksdagen till regeringen. Därför vore det också rimligare att regeringen, precis som en kommunstyrelse, innehöll alla partier i proportion till valresultatet. Då skulle vi slippa både blockpolitiken och det regeringsspel som pågår nu.
Det är lätt att tro att vårt sätt att bilda regering är det enda möjliga, men faktum är att inget annat land med flerpartisystem sitter fast i blockpolitiken så som de svenska partierna gör. En blockpolitik som bygger på en falsk illusion – att den politiska skalan är endimensionell och bara går från höger till vänster.
Medan politikerna slåss om ministerposter fortsätter aktivister kampen för en bättre värld genom att med civil olydnad blockera flyg.
Den ensidiga medierapporteringen från protesterna mot regeringen i Frankrike.
