En värld utan tomater

Föreställ dig en värld utan tomater. 

Ingen pasta bolognese, ingen salsa till fredagstacosen, ingen ketchup till barnens köttbullar och definitivt ingen härlig mozzarella- och tomatsallad. När vi ändå är i gång kan vi stryka samtliga rätter med paprika, gurka, aubergine, zucchini och squash.

I samma värld blir midsommarfirandet en tråkig affär. Det finns nämligen inga jordgubbar till gräddtårtan. Inte hallon, svarta vinbär, körsbär eller blåbär heller. Du kanske tänker, okej, synd, men vi bakar väl en äppelpaj i stället.

Ledsen, kompis. Bra tänkt, men det blir inget med det. Frukten är borta. Det är länge sedan det låg kilovis med äpplen, plommon och päron och ruttnade bort i trädgårdarna varje höst. Även det svarta guldet är hotat. Ja, du läste rätt, kaffe är en bristvara och bara något som de allra, allra rikaste har råd med.

När vi ändå är inne på midsommarfirandet så ser midsommarstången och kransarna inte längre ut som på de nationalromantiska målningarna i Carl Larssons och Zorns anda. Blomsterprakten lyser med sin frånvaro. Trädgården där midsommarlunchen dukas upp är tyst och färglös. Inget surr från insekter och inga kvittrande småfåglar. I stället anländer kråka efter kråka och fyller varje gren i det enda träd som klarat sig efter förra sommarens värmebölja. Deras svarta ögon är fixerade på varje matbit som rör sig från tallrik till mun. Likt gamar väntar de tålmodigt på tillfälle att svepa ner och hugga in på de sista resterna. Alla är hungriga. 

Stryk det. Precis alla är inte hungriga, inte de superrika, så klart. Det finns mat, men produktionskostnaderna är höga och utbudet begränsat, vilket gör den dyr. Väldigt dyr. Faktum är att tillgången till en varierad och näringsrik kost endast är möjlig för samhällets mest välbemedlade. Majoriteten av världens population lever på en näringsfattig kost bestående främst av vete, ris, majs och socker. Det inkluderar troligtvis dig. Och helt säkert mig.

Brist på vatten

I denna värld utan tomater råder även brist på vatten. Gigantiska datacenter breder ut sig över arealer stora som hundratals fotbollsplaner och suger upp miljoner liter dricksvatten ur jorden, berggrunden och sjöarna varje dag. Anläggningarna måste ju naturligtvis ha kylvatten så att AI kan skriva e-mail, pumpa ut porr, styra vapensystem och effektivisera, effektivisera, effektivisera.

Tiden då alla hade rätt att breda ut filten vid strandkanten av en glittrande sjö, packa upp fikakorgen och spendera sommardagen med att varva bad med att dåsa i skuggan under en hängbjörk är sedan länge borta. Numera är vattentäkten skyddad av stängsel, taggtråd och drönare med rätt att skjuta. Vattnet ägs av företag och säljs till högst betalande. Det vill säga titaner som Amazon, Microsoft och Open AI. För vem behöver rent, friskt vatten ur kranen, när man kan dricka Kool-Aid?

Den här dystopin existerar inte. Inte än. 

2026 dignar butikernas hyllor av frukt och grönt i alla former. Kaffepriset har visserligen stigit, men kaffe är trots det en produkt som landar i de flesta av landets varukorgar varje vecka. Midsommarens jordgubbstårta är inte utrotningshotad, friskt vatten flödar ur de svenska hushållens kranar och allmänheten har fortfarande tillträde till Sveriges alla 100 000 sjöar. Småfåglar sjunger i gryningen och det surrar mellan hägg och syren. 

Om bara något decennium kan verkligheten se annorlunda ut. Vågskålarna står och balanserar. 

Motvikten till dystopin är en av jordens allra minsta varelser. 

En luden, svartgulvitrandig insekt, som mest påminner om pytteliten bevingad nallebjörn – humlan – håller vår världs framtid på sina bakben. En stor hjälte i litet format. 

Låt mig tydligt och enkelt förklara varför humlan och, om vi ska vara helt korrekta, alla dess (i runda slängar) 20 000 pollinerande kusiner, pysslingar och sysslingar i bifamiljen, bör adlas och få hedersmedalj fäst på sin hjältecape. Jo, det är nämligen så att de pollinerar 75 procent av de grödor som äts mest, vilket innebär att en tredjedel av all mat i världen existerar tack vare dem. 

En tredjedel. 

Dör humlorna, dör vi. Eller?

Kanske inte riktigt, men det är definitivt hej då till det mesta av den mest näringsrika maten på tallriken. Inte bara det, produkter som rapsolja och mandlar försvinner, liksom stora delar av bomullsproduktionen. För att inte tala om mycket av den färgsprakande blomsterprakt vi tar för given i trädgårdar, parker och ute i naturen.

Ska vi prata ekonomiska termer beräknas värdet av pollinatörernas arbete i jordbruket till 600 miljarder dollar per år. Som humlan alltså bidrar med bara genom att flyga från blomma till blomma och göra sin grej. Helt gratis. Det verkliga värdet är omöjligt att uppskatta, då de inte bara säkrar människans livsmedelsproduktion, utan är helt nödvändiga för ekosystemen i stort. För det är ju faktiskt inte enbart människodjuret som är beroende av pollinerade växter. 

På tal om vikten om stabila ekosystem. I en rapport från den brittiska regeringen, som kom ut i början av året, klassas risken för ekosystemkollaps som ett akut hot mot den nationella säkerheten. De menar att det är en reell möjlighet att de första kritiska ekosystemen kollapsar redan 2030. Läs det igen. 2030. 

Det är inom mindre än fem år. Följderna kan bli katastrofala: acceleration av klimatförändringarna, geopolitisk instabilitet (mer än nu alltså), matbrist, massmigration och ökad risk för pandemier. 

Ett av de ekosystem som pekas ut som ett av dem som står närmast en kollaps är det boreala barrskogsbältet. Det vill säga, de barrskogar som växer på norra halvklotet i Ryssland, Kanada, Alaska och Skandinavien, inklusive Sverige. Området utgör världens största landbaserade koldioxidsänka. 

Även i Sverige höjs det varnande röster. Både Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket konstaterar, om än med lite mildare språk än britterna, att förlusten av biologisk mångfald i våra skogar är ett hot mot både miljön och samhällsekonomin. 

Med allt detta i åtanke, skulle man ju kunna tänka sig att den stora röda saftblandaren snurrar dygnet runt i Rosenbad. Nivå 5. Icke, sa Nicke. 

Svenska regeringens åtgärd: ignorera forskning och föreslå lagändringar som gör det lättare att avverka mer skog. Varför tänka långsiktigt, när det finns snabba cash att tjäna?

Tänkte inte på det

Jag sitter på ett möte på ett stort bolag inom skogsindustrin. De är stolta över sitt hållbarhetsarbete och i dag vill de berätta om sin nya utbildning om biologisk mångfald, speciellt framtagen för skogsägare. Den första bilden i presentationen föreställer en humla. Jag kikar ut genom fönstret och kan inte annat än att himla med ögonen. Utanför finns en gigantisk gräsöken. Perfekt klippt. Inte en endaste maskros eller tusensköna i sikte. Kvinnan babblar vidare om hur viktigt det är för dem med ”klimatanpassade skogar med rik biologisk mångfald”. Konstigt nog reflekteras inte det arbetet vare sig utanför huvudkontoret eller på de egna sågverkens och massabrukens inhägnade grönområden. 

Men jag borde väl inte vara förvånad. Generellt tenderar skogsbolagens tolkning av ”biologisk mångfald” att vara raka, prydliga rader av en och samma trädart och en total avsaknad av betande storvilt. Det skjuter man gärna bort för att skydda sin investering. Med fördel från helikopter. Lite som en modern variant av de vita kolonisatörernas bärsärkagång på den nordamerikanska prärien. Ni vet, när de staplade bisonoxar på hög. 

Jag frågar lite fint varför de själva inte har några ytor med blommor för pollinatörerna på den egna gräsmattan. Svaret: Det hade de inte tänkt på, men vilken bra idé. Jag kan väl lämna in ett förslag hos receptionen innan jag går? 

Vinsten före allt

Humlan, allas vår lilla trädgårdsmästare, kämpar trots allt på med sitt hårda arbete. Den kan besöka 500 olika blommor inom loppet av 15 minuter och tar inte paus för att det är motvind, lite regnigt eller kallt. Den puffar bara upp sin fluffiga päls och surrar vidare. I Sverige finns det 40 arter av humlor. Vissa av dem är så specialiserade att de enbart finns i fjällområden. Andra kan man stöta på i villaträdgårdar runt om i hela landet. Gemensamt är att de alla minskar drastiskt i antal och just nu är en fjärdedel rödlistade. I USA är läget ännu värre, där exempelvis den amerikanska humlan minskat med 90 procent och helt försvunnit från åtta delstater. 

Anledningen är, föga förvånande, människans framfart. 

I stället för att värna om hjälten i miniformat har mänskligheten gjort sitt absolut yttersta för att död på den (och ett oändligt antal andra arter, men det är en annan historia. Lästips: De levande av Iida Turpeinen). Förlåt, fel tempus. Det här pågår i allra högsta grad här och nu. För trots Homo sapiens påstådda ”höga intelligens” fortsätter det fattas beslut som ödelägger humlornas livsmiljöer, eldar på klimatförändringarna och tillåter skadliga bekämpningsmedel. Alla faktorer som bidrar till humlornas (och våra) mörka framtidsutsikter. 

Jordbruken, liksom skogsbolagen, vill ha monokulturella miljöer, där det odlas en och samma gröda över stora arealer. Självklart för att effektivisera, effektivisera, effektivisera. Skit samma om det innebär att en mängd andra växter, djur och insekter förlorar sina hem och stryker med i processen. Vinsten före allt. 

Lägg därtill en manisk användning av bekämpningsmedel, som gör jobbet lite för bra och bekämpar inte bara ett specifikt skadeproblem utan i princip allt. Däribland pollinatörerna – och oss. Visserligen finns det argument för att människan ska räknas som ett skadedjur, men troligen var det inte riktigt tanken att gifterna som sprutas på åkrarna skulle hamna i maten som säljs på Ica (det finns även andra varumärken).

I en granskning från Naturskyddsföreningen innehöll 74 procent av 50 testade ickeekologiska livsmedel bekämpningsmedel, som misstänks orsaka cancer eller kunna ha negativ effekt på fertilitet och graviditet. I nästan hälften av produkterna fanns dessutom spår av PFAS. För humlornas del visade granskningen att 26 procent innehöll minst ett ämne som är direkt giftigt för dem. Ett litet plåster på såren för deras del kanske, men åtminstone förgiftar vi inte bara dem utan även oss själva.

Rachel Carson skrev redan på 60-talet om farorna med bekämpningsmedel och kemikalier som stannar kvar i naturen och arbetar sig längre och längre upp i näringskedjan. Hennes bok Tyst vår blev en succé och väckte stort engagemang. Resultatet blev att insektsgiftet DDT förbjöds världen över på grund av dess skadliga effekter på både djurliv och människor. Har man lärt sig läxan? Nej då. Tvärtom. Enligt siffror från Kemikalieinspektionen har försäljningen av kemiska bekämpningsmedel i Sverige ökat med 40 procent sedan 2010.

En populär substans som används i jordbruket för att skydda grödor mot insekter är neonikotinoider. Det är en grupp av ämnen som i olika varianter används flitigt, så även i EU och Sverige. Vissa av dem har blivit helt förbjudna att användas utomhus, men är ändå godkända för att bespruta grödor i växthus. Trots att studier visar att neonikotinoiderna har stor negativ påverkan på pollinatörer, så finns det möjlighet att ta sig runt förbudet. Det går nämligen att söka dispens för ”akuta situationer”.

I Danmark använde man sig av just det kryphålet på grund av ett akut hot mot landets … Ja vad? Matproduktion? Nej. Golfbanor. Insekten, som det brann i knutarna att ha ihjäl, var en liten skalbagge som gillar att äta gräsrötter. Eller egentligen var det faktiskt fåglar som var problemet, eftersom de pickar i gräsmattan efter skalbaggens larver. Hur som helst ansågs det vara akutläge när danskarnas elit riskerade att gå miste om några timmars moderatbandy. Det, och att golfklubbarna går med ekonomisk förlust när de måste fixa golfgreenen stup i kvarten. 

För pengar kan man köpa det mesta. De fick sin ansökan godkänd.  

Föreställ dig att du står mitt i ett gyllene rapsfält. Himlen är blå och solen värmer ditt ansikte. Det surrar gemytligt bland de gula blommorna och du upptäcker en humla som flyger från växt till växt. Du blir glad att se den. Pälsen är full med pollen och den är så gullig när den kryper runt i blomman med den ludna lilla rumpan rakt upp i vädret. Plötsligt fryser den till, blir helt stilla och faller handlöst till marken. Kroppen förvrids i kramper innan den ligger livlös i jorden. Den kommer aldrig att surra igen. 

Det är exakt vad som händer när de blir exponerade för neonikotinoider. 

Det är en varm dag i maj i år. Solen skiner, världen har växlat färg från smutsgrå till neongrön och rödhaken kvittrar glatt. Jag står under vårt körsbärsträd, som står i full blom, och kikar upp bland de tusentals vita blommorna. Här borde det vara full ruljangs med humlor och bin i var och varannan blomma. Luften borde vibrera av vingslag. Men det är helt tyst. Allt som rör sig i trädet är vinden. 

Humlorna i Sichuan

Provinsen Sichuan i sydvästra Kina var i början på 1900-talet ett grönt paradis med en rik flora och fauna. Området sägs till och med ha varit hem till världens största mångfald av humlearter. 

Klipp till 2026, och i stället för humlor och bin i uppe bland blommorna i äpple- och päronodlingarna, så är det människor som utför pollinationen för hand. De balanserar på grenarna och använder långa bambupinnar med en liten fjäderborste på änden för att stryka pollen på blommornas pistiller. Det är ett hårt och mödosamt jobb, som inte på långa vägar är lika effektivt som när det utförs av de specialiserade insekterna. 

Men, det finns inga bin och humlor kvar. De dog ut någon gång på 70-talet tack vare bekämpningsmedel och ett jordbruk som konkurrerade ut de naturliga livsmiljöerna. 

Ett skolboksexempel på hur man effektivt mördar den biologiska mångfalden. 

Det besynnerliga är att alla dessa beslut i grunden går ut på att effektivisera och öka produktion och lönsamhet, men allt de har gjort är att skapa större problem som långsiktigt raserar förutsättningarna för just den produktionen. Den logiska lösningen borde rimligen vara att sjösätta åtgärdsprogram för att skydda och boosta pollinatörerna och den biologiska mångfalden. Och det pronto! 

Mänskligheten agerar dock inte logiskt. 

Nej då, nu när den mänskliga arbetskraften börjar bli för dyr (och det fortfarande är ofint att återinföra slaveriet), så väljer man att pumpa in pengar i AI- och techbolag för att utveckla robotbin. Små mekaniska drönare ska alltså ska ersätta världens 200 000–350 000 pollinerande insektsarter. Teknologiska lösningar som substitut för de genialiska varelser som naturen skapat. Allt för att göda det kapitalistiska monstret och ”stimulera ekonomisk tillväxt”. 

Precis som med bekämpningsmedel löser det möjligen ett problem i stunden, men skapar fler och betydligt större problem i det långa loppet. Ett robotbi är uppbyggt av plast och metaller. Därtill måste det ha någon form av mikrochip och batteri. Plast tillverkas främst av råolja. Mikrochip innehåller sällsynta jordartsmetaller, de flesta batterier likaså. En potentiell massproduktion av robotbin går inte att åstadkomma utan att göra ett stort negativt avtryck på miljön. Som så många gånger innan väljer man alltså den destruktiva vägen. 

Och så är det ju det där med AI också. 

För att driva AI krävs enorma mängder data. Data som behöver servrar, många, många servrar. Servrarna i sin tur förvaras i gigantiska datacenter. För att driva anläggningarna behövs både energi och kylvatten. Meta håller just nu på att bygga sin Hyperion, en AI-fabrik som planeras bli 8 km lång och 1,5 km bred. När den är färdig beräknas den att dra dubbelt så mycket energi som hela New Orleans och använda nästan 6 miljoner liter vatten om dagen. Det är lika mycket dricksvatten som dagligen förbrukas i en stad med 17 000 invånare. Föga förvånande har lokalbefolkningen protesterat och uttryckt oro för grundvattennivåerna, men deras åsikter väger väldigt lite jämfört med en investering på 200 miljarder. 

Och Meta är inte ensamma. Datacenter ploppar upp som svampar ur jorden runt om i världen. Giftiga sådana. 

Även i Sverige byggs det. I Borlänge har kommunen skrivit avtal med Eco Datacenter, som planerar att bygga ett av Europas största datacenter. På frågan om hur anläggningen kommer att påverka miljön svarar kommunen: ”Ett datacenter innebär låg lokal miljöpåverkan i form av buller, trafik och utsläpp.” Ingen information finns om vare sig energi- eller vattenförbrukning. Men det är väl ingen som bryr sig om det när det kommer in 200 miljoner i kommunkassan. 

Hellre solvarma tomater

Jag tänker ganska ofta att det är synd att inte hela mänskligheten strök med under pandemin. Det känns nämligen som det enda som kan rädda världen från en komplett kollaps. Vi, som grupp, lär oss aldrig av våra misstag. När vi inte tar ihjäl varandra, så utrotar vi det mesta annat som kommer i vår väg. 

Sedan 1970 har antalet vilda djur minskat med 70 procent. 

50 000 arter beräknas utrotas varje år. 

600 av Sveriges pollinerande insektesarter är rödlistade och riskerar att dö ut. 

90 procent av fiskbestånden i Östersjön har gått förlorade. 

Vad kommer att finnas kvar? Är planen att vi ska lasta mänskligheten på rymdfarkoster och bege oss till andra planeter för att suga ur livet där också? 

Här hade jag tänkt avsluta med om hur jag trots allt får hopp om mänskligheten när jag läser om personer som Jane Goodall och David Attenborough. Eller Greta Thunberg. Eller Åke i Skåne, som dedikerat 40 år till att rädda vattensalamandrar i den lilla byn. Eller barnen på förskolan som flyttar grodor från en göl till en annan, så att de inte ska riskera bli överkörda på vägen dit. Eller 90-åriga Kerstin som grävde upp blåsippor för att rädda dem från grävskoporna. Eller den lilla tjejen som odlar solrosor för att humlorna ska få mat. 

För sanningen är ju att det finns så många fantastiska människor där ute. Människor som är engagerade och brinner för att göra skillnad, både i det stora och det lilla. 

Problemet är att jag inte längre tror på att den enskilda människan kan göra någon verklig skillnad. Humlan kommer inte att bli vår räddare i nöden. Vår värld har hamnat alltför långt ner i de kapitalistiska käftarna. Ekonomisk vinning går före allt annat. 

Mänskligheten är avtrubbad och helt avskärmad från naturen. Trots att världen är på en slirig rutt på väg rakt ner i helvetet, så vill man hellre fortsätta in i fördärvet än att lyfta blicken från sin skärm och skapa en bättre värld. Man offrar hellre sina barns rätt till en framtid med rent vatten, näringsrik mat på tallriken och en natur full med liv, än slutar handla saker man inte behöver på Temu.  

Pengar må vara trevligt att stapla på hög och de kan köpa det mesta, men när väl the fat lady sings, så kommer torra sedlar aldrig att smaka lika bra som solvarma tomater med en nypa salt.