Prenumerera

Logga in

Glöd · Krönika

Bara inte ett extra val

Skribent och citat.

Det har gått över två månader sedan valet, och den glädje vi alla kände som deltog i Syres valvaka har definitivt trappats av. För mig, som för första gången någonsin inte röstade på Moderaterna utan på Centerpartiet, var det en konstig känsla att heja på en socialdemokratisk statsministerkandidat, och anledningen var att jag under inga omständigheter vill att Sverigedemokraterna ska ha ministerposter, representera Sverige och leda departement. 

Ändå hamnar vi nu närmare en sådan regering för varje dag, för opinionen har svängt enormt. I somras ledde vänstersidan stort, men i alla de senaste opinionsundersökningarna har högersidan ett övertag med flera procentenheter. Inget tyder på att det skulle bli bättre vid ett extra val. Vad ska vänstersidan gå till val på? ”Rösta på oss så vi får vela i tre månader till”?

Det finns bara en lösning för vänstersidan som gör alla någorlunda nöjda, och det är att Vänsterpartiet avstår från att delta i en regering mot ett omfattande avtal. Jag känner tillräckligt många vänsterpartister för att veta att de aldrig kommer att ge sig med mindre än så. 

Men Centerpartiet kan och vill inte heller ge sig. De har lovat väljarna dyrt och heligt att inte släppa fram en regering med vänsterpartister i. Hade inte Åkesson släppt kravet på ministerposter hade det kanske gått att backa, men enligt en undersökning i SVT väljer nästan dubbelt så många Centerväljare en Alliansregering framför en regering med Vänsterpartiet i. 

Jag lägger större delen av skulden för dagens situation på Socialdemokraterna. Den som vill vara statsminister har helhetsansvaret för att sy ihop en kompromiss som alla kan acceptera, och inget tyder på att de haft konstruktiva möten med fokusgrupper som försökt ta fram en politik som alla fyra partier kan gå med på förrän ett tafatt försök förra veckan med Centerpartiets kniv på strupen. När jag fick klart för mig hur Anderssons ”vi väljer en enhörning”-paket såg ut i fredags var jag nästan säker på att de skulle välja Alliansen. Ingenting har ju förändrats sedan Magdalena Andersson först röstades ner, förutom Sverigedemokraternas nya inställning, och den är ju inte till hennes fördel. 

Om Andreas Norlén låter Kristersson röstas ner finns ju bara en omröstning kvar, och det känns alltmer som om Anderssons plan är att satsa allt på att Vänsterpartiet på något magiskt sätt ger upp när hårt sätts mot hårt. 

Jag har förstås alltid varit emot Sverigedemokraterna, och de har inte gjort mig mer positiv med det horribla muslimhat som präglat denna valrörelse. Samtidigt har jag insett att den strategi vi alla haft sedan Reinfeldt sa till Mona Sahlin att han inte vill ”ta i dem med tång” inte har fungerat. De växte ända tills de fick något att säga till om, och då krympte de. Motvilligt har jag fått erkänna för mig själv att enda sättet att säkerställa att de inte börjar växa igen är att ha en balanserad inställning till dem och deras väljare. Eller, som Zohran Mamdani och Abdul El-Sayed, USA:s kanske mest populära progressiva ledare i dag, säger: ”Jag jobbar med Trump i frågor där vi tycker lika”. 

Jag kan leva med en vänsterregering trots att jag är borgerlig, och med en Alliansregering som med hoppande majoriteter ibland gör upp med S, ibland med SD. Särskilt med Centerpartiet som garant för att sjalförbud och annat rasistiskt aldrig blir av. 

Men vi måste till varje pris undvika extra val.

Vi kan fortfarande glädjas över amerikanska valet.

Jag börjar få ont i magen av valet i Sverige.



Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Till Syre >>
Till Syre >>
Till Syre >>
Till Syre >>
ANNONS