Det räcker inte att bara fördöma Israels nya dödsstraffslag mot palestinier. Vi behöver i handling visa att vi inte accepterar detta, skriver Taha Khatab från Studentrörelsen för Palestina.
DEBATT. Israel har inte bara röstat om ännu en repressiv åtgärd. Ockupationsmakten har tagit ett nytt steg i riktning mot att göra döden till uttalad rättsprincip för palestinier under ockupation. Det är därför den nya dödsstraffslagen inte bara är ett angrepp på palestinier, utan också ännu en spik i folkrättens kista.
Enligt israeliska medier röstade 62 ledamöter för och 47 emot en lag som gör död genom hängning till huvudstraff för invånare på Västbanken som döms av militärdomstolar för dödliga terrorbrott. Endast i otydligt definierade ”särskilda omständigheter” ska domare kunna välja livstid i stället. I annat fall ska dödsstraffet vara obligatoriskt och verkställas inom 90 dagar.
Detta är inte en isolerad händelse. Det är ännu ett led i en lång process där våld mot palestinier görs mer öppet, mer institutionaliserat och mer accepterat. Budskapet till omvärlden är tydligt: Israel kan skriva under internationella konventioner, som Fjärde Genèvekonventionen, vars artikel 75 förbjuder att dödsdömda berövas rätten att ansöka om benådning eller uppskov, och samtidigt fortsätta bygga ett kolonialt system där olika folkgrupper underställs olika rättsordningar.
Vi kan inte längre låtsas att det handlar om enskilda extrema ministrar eller tillfälliga övertramp. När parlament, militärdomstolar och politiska institutioner samverkar för att fördjupa koloniseringen av Palestina och den kollektiva bestraffningen av palestinier är det inte längre fråga om undantag. Det handlar om ett system. Och detta system utmanar inte bara palestiniernas rättigheter, utan också själva idén om att internationell rätt ska gälla även när en ockupationsmakt är militärt och politiskt skyddad av västmakter. Den svenska regeringen svarar som vanligt med ord. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard har skrivit att dödsstraff är oåterkalleligt och oförenligt med rättssäkerhet. Det är sant. Men ord utan handling är inte ett moraliskt ställningstagande. Det är politisk kosmetika. När inga verkliga konsekvenser följer, ingen press utövas och inga relationer omprövas, framstår fördömanden till slut som tomma ritualer.
För mig som palestinier är detta svårt att se detta som något annat än en fortsättning på samma gamla mönster: palestinska liv erkänns i ord, men väger lätt i handling. Samtidigt som svenska företrädare talar om rättsstatens principer består den diplomatiska försiktigheten, och vapenhandeln mellan Sverige och Israel fortsätter, trots att ockupationsmakten gång på gång visar sitt förakt för internationell rätt.
Israel behöver i praktiken inte en ny lag för att utdela död. Palestinier dödas redan genom bomber, belägring, räder, svält och ett systematiskt berövande av skydd och rättigheter. Det som gör denna lag så chockerande är därför inte bara dess innehåll, utan dess öppenhet. Det som tidigare kunnat framstå som brutal praktik görs nu till uttalad princip. Ockupationsmakten Israel säger inte längre bara genom handling vad palestinier är värda, utan också genom lag.
För mig väcker detta inte bara vrede, utan också sorg, minnen och en smärta som går genom generationer. Jag tänker på den palestinska folksången: ”Från Akka kom ut en begravning”. Jag tänker på Röda tisdagen 1930, då Fouad Hijazi, Mohammad Jamjoum och Ata al-Zir fördes till galgen i Akkafängelset under det brittiska mandatet. De skulle göra ett folk räddare. I stället gjorde de dem odödliga. Deras namn lever fortfarande i våra sånger, våra dikter, våra tårar och våra kollektiva minnen. Historien visar att kolonialt våld kan ta liv, men aldrig släcka ett folks längtan efter frihet.
Jag känner sorg och skam över att ha studerat mänskliga rättigheter och internationell rätt vid svenska universitet samtidigt som den svenska regeringen möter denna verklighet med passivitet. Men jag känner också stolthet. För precis som Israel blivit en symbol för kränkningar av mänskliga rättigheter, har Palestina och det palestinska folket blivit en symbol för motstånd, värdighet och en orubblig tro på frihet, rättvisa och internationell rätt.
Det som nu krävs är inte fler försiktiga kommentarer, utan handling. Om Sveriges regering menar allvar med sitt motstånd mot dödsstraff och sin respekt för folkrätten kan man inte fortsätta behandla denna utveckling som ännu ett beklagligt inslag i nyhetsflödet. En kolonialmakt som gör dödsstraff till en del av ockupationens logik måste mötas med politiska konsekvenser, inte diplomatisk rutin.
