Efteråt längtar jag tillbaka till duvorna och känner mig upprymd när jag tänker på de fötter vi har befriat från trådar. Av andra som hållit på längre med att hjälpa stadsduvor har jag lärt mig att varsamt klippa bort trådar som surrats allt hårdare om tårna.
De trasslar in sig i trådar, snören och hår när de letar efter mat på torg eller när de samlar bomaterial där sedan ungarnas fötter trasslas in. Det kallas stringfoot. Tas trasslet inte bort i tid skär trådarna in allt mer och orsakar smärta. Till slut skärs blodflödet av, vävnaden dör, tårna blir svarta och duvan förlorar tår eller hela foten.
Duvors fötter, rödfjälliga på ovansidan och mjukt rosa på undersidan. De påminner om upp-och-nedvända fredstecken: en tå rakt bak, en tå rakt fram och två tår i vinkel åt vardera sidan. Passande för ett djur som fått symbolisera fred och kärlek. Men i Stockholm ses duvor som ”skadedjur”. Kommuner och skadedjursbolag försöker avskräcka och stänga dem ute från boplatser genom att sätta upp nät och vassa piggar och det förekommer att man skjuter duvor.
Andra europeiska städer har börjat använda mer djurvänliga metoder för att hålla nere populationen av duvor. Kommunala duvhotell, enligt den så kallade Augsburgmodellen med sitt ursprung i den tyska staden Augsburg, erbjuder duvorna en trygg plats med föda och vatten som lockar dem att bygga bo där istället för på andra byggnader. När de lagt ägg byts äggen ut mot konstgjorda ägg och populationen minskar på ett mer etiskt sätt.
Duvhotellen gör att det blir mindre spillning på torg och byggnader då det mesta hamnar i hotellet. Efter en initial kostnad bär sig duvhotellet långsiktigt då löpande kostnader för avskräckning, bekämpning och för att tvätta bort spillning i staden minskar kraftigt. Det blir färre klagomål från människor och duvorna mår bättre då de får tillgång till fröblandningar i duvhotellet istället för bröd och skräpmatsrester.
Stadsduvor är förvildade tamfåglar som sökt sig till mänskliga samhällen. Den vilda klippduvans häckningsplatser på klippor har bytts mot höghus. Staden är stadsduvans habitat men ändå ifrågasätts deras rätt att vara här.
I boken Zoopolis beskriver Will Kymlicka och Sue Donaldson stadens djur som liminala djur. De är djur som lever fritt men är beroende av mänskliga samhällen. Till skillnad från vilda djur i naturen har de inte förirrat sig in i staden, de hör hemma här.
Kymlicka och Donaldson menar att vi inte vet hur vi ska hantera de djur som lever i staden och som saknar ägare: duvor, möss, råttor, måsar. Ofta ses djur som korsar vår väg som ”skadedjur”. De lever i ett mellanland och saknar i stort sett skydd. Utvecklingen med kommunala duvhotell är ett exempel på hur en stad kan skapa en positiv samexistens.
Människan domesticerade duvan och använde dem för kött, som brevduvor i krig och fred samt för tävlingar. Förrymda och övergivna duvor har sedan lämnats att klara sig själva och de har sökt sig till människor. Stadsduvorna hör hemma med oss och staden behöver göra plats för dem.
Dokumentären Duvornas revansch på SVT Play följer en stadsduvas liv.
Ordet ”skadedjur”. Det får oss att acceptera inhumana bekämpningsmetoder framför samexistens.
