Den 1 juli i år blir psykiskt våld kriminaliserat. Kan personer som utsätts för psykiskt våld då lita på att de får hjälp och upprättelse, när Riksrevisionens rapport visar att statliga myndigheter väsentligt brister i arbetet mot ekonomiskt våld? Det frågar sig Alexandra Hummingson.
DEBATT. Jag skrev 2018 en text i Sydsvenskan om ekonomiskt våld och föreslog bland annat mer utbildning för skola, polis och rättsväsende samt enklare polisanmälningar. Ekonomiskt våld kan handla om att en våldsutövare kontrollerar pengar, skuldsätter den utsatta, undanhåller underhåll, förhalar ekonomiska processer eller använder myndighetskontakter som fortsatt kontroll. Sedan 2018 har dock lyckligtvis en del hänt.
I Sverige gav regeringen 2024 Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att samordna flera statliga myndigheters arbete med information, rutiner och arbetssätt mot ekonomiskt våld. Riksrevisionen har i RiR 2025:6 dock granskat svenska statens arbete mot ekonomiskt våld och konstaterat väsentliga brister.
Rapporten skriver nämligen att regeringen inte tillräckligt tydliggjort att ekonomiskt våld ska ingå i arbetet mot mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer och att regeringen inte följt upp vilka myndigheter som arbetar med frågan.
Psykiskt våld kriminaliseras från 1 juli 2026. Brottet omfattar upprepade kränkningar såsom beskyllningar, nedsättande uttalanden, förödmjukande beteende, otillbörligt hot, tvång eller övervakning. Det är en viktig reform, men frågan är om myndigheterna klarar att tillämpa den. Riksrevisionen skriver att de flesta myndigheter bara har påbörjat arbetet, att kunskapsnivån vid många är låg och att effekterna är oklara.
Rapporten visar också skrämmande nog att polisanställda ofta saknar kunskap om ekonomiskt våld, vilket kan leda till att sådant våld missas i riskbedömningar och utredningar. Och i sammanfattningen och slutsatserna skriver Riksrevisionen att Polismyndigheten prioriterar fysiskt våld och att ekonomiskt våld sällan utreds som våld i nära relation.
Hur skall den som utsätts då känna tillräcklig tillit för att polisanmäla psykiskt våld – en form av våld som ofta lämnar ännu färre synliga eller dokumenterade spår än ekonomiskt våld? Då det inte alltid finns varken blåmärken, handlingar eller inspelningar som bevisning?
Något särskilt anmärkningsvärt är att Åklagarmyndigheten själva lyft att straffrättens utformning gör det svårt att arbeta med ekonomiskt våld inom fridskränkningsbrotten. Är det inte därför läge för lagen att utökas?
Vad avser egentligen Polis- och Åklagarmyndigheten göra för att öka både kunskap och arbete kring ett heltäckande mönster av våld inom nära relationer som andra länder redan erkänt?
För att bredda blicken har flera andra rättsordningar redan rört sig mot en bredare förståelse av våld i nära relationer. I England och Wales omfattar den lagstadgade definitionen av domestic abuse – våld i nära relationer enligt lagstiftningen där – även kontrollerande eller tvingande beteende, ekonomiskt våld samt psykiskt och emotionellt våld. Danmark kriminaliserade psykiskt våld genom en särskild bestämmelse år 2019. I Tasmanien infördes redan 2004 särskilda familjevåldsbrott som omfattar ekonomiskt våld samt emotional abuse or intimidation – emotionell kränkning, hot eller annan form av psykisk kontroll.
Ur just perspektivet eftervåld och ekonomiskt våld pekar Riksrevisionen även på att våldsutövare kan förhala bodelningsprocesser och pekar samtidigt i rapporten på svaga verktyg och höga kostnader.
Unizon definierar eftervåld som det våld som fortsätter efter att någon lämnat en våldsam relation: hot, kontroll, trakasserier, manipulation eller rättsliga påtryckningar. Inte sällan används också gemensamma barn som slagträn i förövares eftervåld.
Kronofogden har förvisso material och handläggningsstöd och kan i vissa delar väga in ekonomiskt våld, men Riksrevisionen beskriver begränsningar och osäkerhet. Kronofogdemyndigheten kan därför både hjälpa men också bli del av våldsutövarens verktygslåda. Eftervåldet kan på så vis administreras av myndigheter.
Riksrevisionen skriver att underhållssystemet, administrerat via Försäkringskassan, kan utnyttjas för ekonomiskt våld och att det är särskilt svårt att skilja ekonomiskt våld från slarv, ovilja eller oförmåga att betala underhåll.
Inte för att bortse från varken Barnkonventionen, FN:s CEDAW eller Europakonventionen, men precis som Riksrevisionen i sin rapport också beskriver trädde Istanbulkonventionen i kraft för Sverige år 2014 och staten har därför förpliktigat sig att följa konventionen sedan dess.
Istanbulkonventionen säger bland annat att staten ska anta och genomföra effektiva, heltäckande och samordnade åtgärder mot alla former av våld som omfattas av konventionen (artikel 7). Enligt konventionen skall staten bland annat stödja forskning om alla former av våld som omfattas och artikel 15 säger att relevanta yrkesgrupper ska få utbildning i att förebygga och upptäcka våld, förstå offers behov och rättigheter samt undvika sekundär viktimisering.
Artikel 18 säger att staten ska skydda alla brottsoffer från fortsatt våld och säkerställa effektivt samarbete mellan domstolar, åklagare, polis, lokala samt regionala myndigheter och stödorganisationer.
Väcker inte Riksrevisionens rapport frågan om statens bristande efterlevnad av Istanbulkonventionen?
Flera myndigheter har alltså påbörjat arbetet mot ekonomiskt våld, men Riksrevisionen visar att arbetet fortfarande är otillräckligt, splittrat och oklart i fråga om resultat. Därför framstår utbildning för de berörda myndigheterna som en rimlig minimiåtgärd.
Den nya lagen är ett viktigt steg, men en lag som kräver att myndigheter ser ett mönster av kontroll, kränkning och rädsla blir inte starkare än den kunskap som möter den utsatta i första samtalet. Det är där Sverige nu måste visa att reformen är mer än ett nytt lagrum.
