Den kriminalpolitiska debatten påminner om ett midsommarfirande där högljudda gubbar tar stor plats. Ofta hjälper inte logiska argument, eftersom den som bestämt sig för något ändå inte lyssnar, skriver Samt Selman.
DEBATT. Det nalkas midsommar. Sill, småpotatis och stora, saftiga svenska jordgubbar. När jag visualiserar det finlinne- och blomklädda långbordet kommer jag att tänka på hur väl den stundande sammankomsten symboliserar den svenska kriminalpolitiken. Eller snarare är det gästerna som gör det. Allra mest den obekväma släktingen. Du vet vem jag menar. Han som kallar de växtbaserade alternativen för kaninmat, han som insisterar på gubbrörans givna plats vid buffén och framförallt, ja framförallt behöver sitta så långt bort från nubben som möjligt.
Han tar sig naturligt sin plats vid högerkanten och ganska snart börjar det. Två snaps in kommer kampanjen för hårdare tag, varvat med nostalgiska anekdoter om förr, när man visst kunde lämna dörren olåst och fruntimren hade korta kjolar. Han är förskräckt över samhällsutvecklingen. Det är svårt att nysta ut vad han tycker är värst; att läkaren han träffade på vårdcentralen senast hälsade honom välkommen iklädd ”huckle”, som han envisas med att kalla hijaben, eller att det skjuts och sprängs. Han landar i att det senare är det allra viktigaste argumentet, som förvisso hänger ihop med avsmaken för ”huckle” och allt annat som symboliserar motsatsen till de korta kjolarnas och olåsta dörrarnas gyllene tidsålder.
Det behövs hårdare tag. Det ska spärras in! Vi måste bygga ut fängelserna och sänka straffbarhetsåldern. Och strama åt migrationspolitiken. Då får vi stopp på eländet. Från andra sidan bordet hoppar akademikerna, släktens studenter och forskare, in i det allt mer bröliga samtalet. De sympatiserar med oron men påminner om att det inte finns något stöd i forskningen för de lösningar han föreslår. De sammanfattar forskningsläget. Det finns varken stöd för att invandring orsakar brott eller att strängare straff minskar brott, inte heller finns det belägg för att det skulle finnas någon som helst vinst i att sänka straffbarhetsåldern. Tvärtom, det skulle vara kostsamt på fler än det ekonomiska planet.
Då kommer dödsstöten. Han kallar dem för det fulaste ordet han vet: ”VÄNSTERVRIDNA!”. Han har synat dem. De är smittade av den intellektuella digerdöden! Smittan som sprids på universiteten. Själv är han immun. Han lyssnar varken på forskningen eller på ”vänstermedia” längre. Och förresten ska han rösta för att den avfinansieras successivt. Men det kunde man väl ha gissat på. Det tystnar från andra änden bordet. Det är inte lönt för han lyssnar inte. Vänsterstämpeln är en effektiv sköld mot alla försök till mytkorrigering. Från barnbordet stirrar stora uppspärrade rådjursögon som undrar hur det ska bli för dem. De svär en tyst ed om att inte bli sådär när de blir stora.
Till slut kommer någon ut med de stora, saftiga svenska jordgubbarna. Och socker och grädde. Aftonen är tillfälligt räddad men framtiden är oviss.
