När regeringen sänker straffbarhetsåldern förskjuts fokus från samhällets ansvar till individens skuld. Den repressiva kriminalpolitiken grundar sig också i en rasistisk retorik där vissa barn anses vara mer hotfulla än andra, skriver tretton företrädare för det nybildade partiet Framtidens vänster.
DEBATT. Regeringen har lagt fram ett förslag om att sänka straffbarhetsåldern i Sverige, för vissa allvarliga brott, till 13 år. Att sänka åldern för när barn kan ställas inför domstol är inte ett uttryck för politisk handlingskraft, utan snarare ett uttryck för institutionellt förtryck. När regeringen vill göra trettonåringar straffrättsligt ansvariga för brott förskjuts fokus från samhällets ansvar till barnets skuld. Samtidigt normaliseras narrativet om att repression kan reparera det som social nedrustning, rasistiska och patriarkala strukturer samt vuxenvärldens svek har skapat.
Barnkonventionen, som är svensk lag, bygger på rättslig klarhet – barn ska bedömas som barn. Det innebär att barnets bästa ska väga tungt, att frihetsberövande endast får användas som sista utväg och under kortast möjliga tid, samt att rättssystemets svar ska främja återanpassning, inte fördjupa utslagning. Därför måste invändningen vara principiell – barns rättigheter är inte förhandlingsbara. Men, att öppna för trettonåringar att slussas in i domstols- och fängelsesystem innebär inte bara en juridisk konflikt med internationell lagstiftning, utan även en farlig politisk idé: att samhället skyddar sig bäst genom att straffa tidigare, hårdare och längre. Ett resonemang som totalt saknar saklig grund.
Erfarenheterna från Danmark visar att sänkt straffmyndighetsålder inte ger den avskräckande effekt som ofta utlovas. Istället ökade ungdomsbrottsligheten, återfallen blev fler och färre barn fullgjorde sin skolgång. Det är inte det minsta förvånande. Vi vet att barn som begår grova brott agerar under press, rädsla och impulsivitet. Många är dessutom inte bara förövare utan också offer, ibland för våld, ibland för fattigdom och kanske framför allt för ett samhälle som varit frånvarande när skydd behövts som mest. Att inrätta ungdomsfängelser riskerar att förvandla socioekonomiskt förtryck till en bestående del av människors liv och rätt till förutsättningar.
I detta sammanhang blir migrationsfrågan central. I ett Europa präglat av växande ojämlikhet och hårdare gränser används en mer repressiv kriminalpolitik, ofta grundat i rasistisk retorik som förstärker bilden av att vissa barn anses vara mer hotfulla än andra. Barn i rasifierade och migrerade miljöer blir i större utsträckning misstänkliggjorda, kontrollerade och ifrågasatta. Detta är inget nytt fenomen, utan har sedan kolonialismens framväxt fungerat som ett verktyg för att upprätthålla makt samt försvaga och kontrollera motstånd över generationer. Historiskt har detta tagit sig uttryck genom internatskolor, såsom nomadskolorna i Sverige, och genom tvångsomhändertaganden. I dag tar denna strategi sig andra uttryck; dels i den oproportionerliga höga antal barn som mördas i bland annat krig och i det pågående folkmordet i Gaza, och dels i införandet av lagar som möjliggör fängslande av barn i allt lägre åldrar. Genom kriminalisering och inlåsning institutionaliseras misstänkliggörandet av vissa barn, där staten inte bara kontrollerar deras handlingar, utan även deras framtid.
Framtidens Vänster menar att ett demokratiskt samhälle sätter hårda gränser – mot rasism och ojämlikhet. Migration är inte något som ska bestraffas, utan en mänsklig realitet skyddat av asylrätten, de mänskliga rättigheterna och principen om alla människors lika värde. När regeringen kombinerar hårdare tag mot barn med ett språk som delar upp människor i ”önskvärda” och ”riskabla”, urholkas rättsstatens grund om att lagen ska gälla lika för alla.
Det är därför BRIS hållning i frågan bör vara samhällets ledstjärna. BRIS ståndpunkt är både etiskt och praktiskt stark: barn räddas inte genom att sättas i fängelse. För att barn ska ha förutsättningar att blomma behövs en jämlik och fungerande skola, en stark socialtjänst, tidiga insatser, familjestöd och trovärdiga avhopparprogram; det är att försvara en grundprincip i rättsstaten: att barn inte ska behandlas som vuxna för att vuxenvärlden har misslyckats.
Att säga nej till regeringens förslag är inte att förminska konsekvenserna av allvarliga brott. Det är att lägga ansvaret där det hör hemma, skapa ett samhälle som förebygger våld och försvara en grundläggande princip – att alla barn har rätt till ett tryggt liv.
Alejandra Gomez Lozano – Malmö
Daniel Riazat – Kista
Ebba Elena Karlström – Skarpnäck
Fredrik von Malmborg – Enskede
Gina Jino Dalawi – Kista
Ibbi Chune Jogestrand – Skarpnäck
Jaime Gomez Alcaraz – Malmö
Jeanette Escanilla – Uppsala
Lorena Delgado Varas – Skärholmen
Lova Marcusdotter – Stockholm
Rosario Cortes Arrieta – Solna
Sergio Lautaro Diaz Lagunas – Östersund
Tomas Rodriguez Hedling – Hägersten
