I en orolig tid, och vi lever i en orolig tid, finns två mänskliga impulser. Den ena är känslostyrd, den andra rationell. Den känslostyrda vill låsa om sig, stänga ute det farliga, samla rikedomar som skydd och gömma dem så ingen tar dem. Den rationella inser att om faran är tillräckligt stor är vårt enda skydd varandra. Vi måste samarbeta för att möta det farliga.
Det är dessa mänskliga impulser som gör att vår tids politiska strid står mellan nyauktoritära nostalgiker och den regnbågsfärgade allians av liberaler, gröna och frihetlig vänster som tycker olika om mycket men enas i människovärdet och samarbetets kraft.
Jag ser den tragikomiska process vi hoppas förstå som regeringsbildning, och jag tänker på detta och jag tänker på Ernst Wigforss och på Kerstin Ekman.
Problemet, säger de som hoppas på att den brokiga koalition som skulle kunna utgöra regeringsunderlag misslyckas, är att de inte har någonting gemensamt.
Demokrati är mer än institutioner och ritualer. Den är, skrev Wigforss 1952, ”kravet på frihet för medborgaren att följa sin egen smak i fråga om vad som ska ge livet innehåll”.
Demokratin kräver acceptans för andra människors livsval, också sådana jag inte förstår mig på. Den kräver frihet för alla, från ”det mest andliga och abstrakta, att fritt få uttala sina åsikter” till ”friheten att äta och dricka och klä sig efter behag”.
I Wigforss ideal var ”olika sorters mänskliga egenheter” en styrka, något att odla, eller i vart fall något man i en demokrati behöver acceptera att leva jämte.
Värdegrund är ett av HR-folk och varumärkesspecialister söndertrasat ord. Men visst finns här en jordmån som de fyra förhoppningsvis snart förhandlande partiernas olika ideologiska växter kan slå rot i.
Simona Mohamsson, som leder ett parti vars ömtåliga planta blivit uppryckt och omplanterad så många gånger att det är ett under att bladen fortfarande har färg, är kanske hårdast i sin kritik mot de tidigare systrarna i Centerpartiet. De, menar hon, står alldeles för långt ifrån V, S och MP för att något samarbete alls ska fungera.
Då tänker hon bara på en sak: Pengar.
Och visst är fördelningen av samhällets resurser, frågan om vad vi ska göra själva och vad vi ska göra tillsammans, en viktig ideologisk fråga. Och visst finns där en spännvidd mellan C och V. Det finns det också inom partierna. En socialdemokrat, en miljöpartist eller en centerpartist kan som bekant ha rätt olika åsikter om skatter och fördelningspolitik jämfört med en annan person från samma parti.
I Wigforss analys var alltför stor ekonomisk ojämlikhet något som krymper människors frihet. När samhället styrs enbart av egenintresset får inte andra delar av människonaturen komma till sin rätt, argumenterade Wigforss. Viljan till kontroll av andra, och särskilt av de uppfattat understående, växer ur klyftornas oförståelse.
Jag tror han hade en poäng.
De mest marknadsliberala centerpartisterna skulle säkert vältaligt kunna argumentera emot. Men Martin Ådahl skulle fortfarande göra det med välputsade skor placerade i samma demokratiska mylla där de andra folkrörelsepartierna också står. För den typen av centerpartister är marknadsliberalismen ett uttryck för individuell frihet. Jag håller inte med i analys eller sak, men vi delar ett grundläggande antagande för argumentationen: frihet är bra, ofrihet är dåligt.
En värdegrund prövas genom inte-testet. Kan man placera ett ”inte” i de vackra meningarna, utan att de blir rappakalja? Wigforss demokratisyn håller för testet.
Tidölagets politik har varit ett äktenskap mellan ekonomisk höger och kontroll av alla för Sverigedemokraterna misshagliga. Angiverilag, återvandring, slöjförbud, massutvisningar, vandelskrav, rivna bönehus och upprivna uppehållstillstånd – så ser politiken ut, den genomförda eller utlovade. Och de borgerliga var beredda att betala med sin själ för att få driva sin ekonomiska politik: det som först var kompromisser blev snart hela högerns politik.
Centerpartiet gick åt ett annat håll. De förstår att samhället präglas också av vad makten gör.
Och jag tänker på Kerstin Ekman. 2015, när Sverige mitt i all retorik genomförde en enorm humanitär insats i en brinnande värld, skrev hon att det finns en ”guldreserv av humanism” i vårt land: ”Ibland är den skymd, ibland djupt nergrävd. Men den finns där.”
Bilden är träffande. För guld gör en rik, och humanistiskt guld gör en rik på något annat än pengar. Det är denna guldåder som Tidö vill gräva ner och gömma, och att dess guldletare ska anges till polisen. Och det är denna typ av rikedom som en ny regering – där centerpartister, miljöpartister och vänsterpartister gör jobbet att komma överens även när det är svårt – prioriterar som viktigare än annat.
