Någonstans i skogarna utanför Menasalbas, i en dal i Kastilien, patrullerade en lodjurshona vid namn Nenúfar. Hon bar ett halsband med radiosändare. Forskare följde hennes rörelser. Hon hade ungar.
I juni 2019 sköt en man ihjäl henne. Han hade inget tillstånd. Han visste vad hon var.
Häromveckan föll domen: drygt en miljon kronor i skadestånd. Tre års jaktförbud. Domstolen kallade det grovt brott.
Ungarnas öde nämns i domen. Utan sin mamma dog alla fyra.
Det är något med den domen som fastnar. Inte beloppet i sig, utan tanken bakom det. Att ett samhälle bestämmer sig för att ett lodjur är värt något. Att ett liv i skogen kan omvandlas till ett tal i en rättssal, och att det talet ska göra ont.
Sverige har inte kommit dit.
I den hittills största tjuvjaktsrättegången i landet — Norrbotten, 2016 till 2018 — dödades lodjur, björnar och järvar. Djuren hade plågats. Det finns filmer. Ändå valde Naturvårdsverket att inte begära en enda krona i skadestånd för de dödade rovdjuren. Värdet var för svårt att fastställa, sa myndigheten.
Miljöåklagaren och WWF protesterade. Ingen lyssnade.
Finland, inte känt för överdrift, dömer till upp emot 180 000 kronor för ett olagligt skjutet rovdjur.
Sverige kräver ingenting.
Det iberiska lodjuret var en gång ett av världens mest utrotningshotade kattdjur. I dag väntas populationen nå 3 500 individer under 2026. Det är ett av de mest framgångsrika bevarandeprojekten i europeisk historia. Ibland undrar man vad som hade hänt om man frågat de spanska jaktintressena om råd på vägen dit.
Förmodligen ungefär det som händer i Sverige.
Här sköts i snitt över hundra lodjur om året – lagligt, med länsstyrelsernas godkännande – ur en population på knappt 1 400 djur. I år skulle 153 individer mista livet. Arten är rödlistad som sårbar. Det är ett av tre hotade lägen, ett steg från starkt hotad, två steg från akut hotad. Ändå fortsätter jakten, säsong efter säsong, med kvoter beslutade av organ där jaktvårdsintressena sitter med vid bordet.
Det är inte brottsligt, i alla fall inte ännu. Det är policy, och något jag granskat i tre år för min bok Jägarnas Rike – en granskning i skottlinjen.
Det som gör den spanska domen svår att släppa är inte bara dess storlek. Det är vad den förutsätter: att det finns en vilja att upprätthålla lagen. Att någon faktiskt letar. Att det kostar något att döda fel sak.
Nenúfar är ett ovanligt namn för ett lodjur. Det betyder näckros på spanska. Hon hade halsband, ungar och ett liv som dokumenterades av människor som brydde sig om vad som hände henne.
Det hjälpte henne inte. Men hennes död fick ett pris.
Det är kanske det minsta man kan begära av ett rättssystem — att det sätter ett värde på det som förstörs. Sverige har ännu inte bestämt sig för om lodjuret är värt det.
Att svenska domstolar först inhiberade licensjakten på lodjur där 153 individer skulle skjutas.
Att samma domstolar öppnade upp för jakten efter några dagar, trots att den, enligt en konsensus bland samtliga EU-rättsexperter jag intervjuat, inte borde vara laglig.
