Segerns sötma har fått en bitter eftersmak. Centern och Vänsterpartiet uppskattar inte varandra. Spelar högt, så pass högt att de rödgröna balanserar om inte på en lina så på en svikt vars darrighet riskerar att alltihop fallerar.
Den delikata frågan om vad som ger mest för de mindre rödgröna partierna – att delta i regering med några få statsråd eller att bli stödparti med utpressningsposition – har för övrigt inget självklart svar.
Dagens Nyheters ledarsida har (12 oktober) passat på att som kommentar till det nuvarande regeringsstöket påminna om att det samarbete, utan regeringsmedverkan, som Miljöpartiet drev fram efter valet 1998 gav stora politiska framgångar. Så var det onekligen. På klimat- och miljöområdet drev vi fram så pass mycket att statsminister Göran Persson fick motta det norska Sofiepriset, på 700 000 kronor, för den miljö- och klimatpolitik som Miljöpartiet tvingat honom att genomföra. Vi tvingade fram rejäla pengar till skydd av biologisk mångfald och genomdrev grön skatteväxling som ledde till att villaoljan fasades ut i snabb takt.
Att vi sedan lade grund för friåret var inte så illa. Som ett av alla exempel.
Regeringsbildningen den gången gick snabbt. På måndagen efter valdagen hade jag och Göran Persson telefonkontakt, på tisdagen träffades vi ”hemma” hos Persson på Sagerska över några mackor och en öl. Vi pratade om politikerrollen och det nya läget. Det var lättsamt att bli överens, inget tjafs. Vi förstod båda var gränserna för våra partiers kompromissande gick. Öppna kort. Jag redogjorde för att Miljöpartiet ställde tre krav för att ens påbörja förhandlingar. Det första: inget beslut om anslutning till EMU under mandatperioden. Det andra: ingen ansökan om Natomedlemskap under mandatperioden. Det tredje: nej till Vänsterpartiets överbudspolitik, hellre omfördelning i budgeten.
Det sistnämnda var i och för sig onödigt eftersom Persson efter finanskrisen aldrig skulle acceptera nya stora budgetunderskott, men det var en markering som kanske skulle kunna gynna oss längre fram i samarbetet. Möjligen kan någon anse att det där med Nato var onödigt. Det gjorde inte jag. Jag upplevde att Göran Persson hade en osund önskan att vara du och bror med Tony (Blair), Bill (Clinton) och de andra stora pojkarna. Och inom Nato skulle det bli lättare. Mitt under Natos bombregn över forna Jugoslavien flög Persson till Washington för att fira alliansens 50-årsjubileum med grabbarna.
För oss var det viktigt att en djurskyddsmyndighet bildades inom rimlig tid, det var ett personligt löfte jag gett till Djurens Rätt. Persson fattade. Myndigheten tillsattes.
Så rullade det på. Miljöpartiet hade för första gången ingått i budgetsamarbete med regeringen med rätt att förhandla allt vi ville förhandla. Partistyrelsen hade tagit beslut om att partiet inte skulle gå in i regering med S om vi fått mindre än åtta procent i valet. Mindre än så skulle det bli alltför få gröna statsråd i ett hav av sossar.
Då var då. Nu är nu. Må det sluta väl.
Talmannen är ganska smårolig.
Talmannen anser att talmän ska ges statsbegravning.
