Det finns två ju: ”ju mer vi är tillsammans” och ”så är det ju”. Framför allt det sistnämnda är mycket vanligt, men vad har vi det till egentligen? Är det bara ett utfyllnadsord?
Ju mer vi är tillsammans, tillsammans, ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir! sjöng revykungen Ernst Rolf på 1920-talet. Det är en översättning av den engelska sången The more we get together, som i sin tur har sina rötter i Ach du lieber Augustin, en folkvisa från Wien.
Den käre Augustin
Enligt en legend var det Augustin själv som skrev den, och så här lär det ha gått till: Marx Augustin var gatumusiker i Wien på 1600-talet, när pesten härjade i staden. Tillvaron var ofta eländig, men med sina säckpipor och sina glada visor var han ett ljus i mörkret. Stadsborna kallade honom käre Augustin, lieber Augustin. Men hans liv var inte heller lätt. Pesten tog hans flickvän och alla hans vänner, och det fanns färre och färre stadsbor som kunde betala för musiken.
När han uppträdde på värdshusen kanske han fick betalt i vin? I alla fall var han så full en gång när han skulle gå hem att han tuppade av i rännstenen, med säckpipor och allt. När dödgrävarna kom för att samla upp pestens offer på sin likvagn, hamnade Augustin på vagnen och vältes ner i pestgropen utanför staden med de döda. När han vaknade satt han fast bland liken och kom inte loss. Ingen hörde när han ropade på hjälp.
Då kom han på att han hade sina säckpipor, och började spela och sjunga istället. På en av sina muntra melodier sjöng han en sång till sig själv, lieber Augustin, om hur han hade förlorat allt och alla, och nu var det ingenting kvar utom döden i pestgropen.
Men historien slutar lyckligt, för säckpiporna hördes lång väg. Augustin räddades, undgick mirakulöst pestsmittan och är än i dag en symbol för förmågan att övervinna svårigheter med humor och musik.
Två olika
Nu var det egentligen ordet ju det skulle handla om, som i ”ju högre du spelar säckpipa, desto bättre hörs du”. Eller som i ”det var ju ordet ju det skulle handla om”. Det är två olika sätt att använda ordet, så olika att det nästan verkar vara två olika ord som råkar låta likadant.
Ju mer du drar i tamparna, desto hårdare blir knopen. Ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi blir. Vad är det ju gör här? Det visar att två saker samvarierar eller att det ena följer med det andra.
Svensk ordbok beskriver det så här: ”(i vissa uttryck; i konstruktion med desto, ju) i den utsträckning som det aktuella skeendet pågår, den angivna handlingen utförs etc.” I den utsträckning som ätandet utförs – ju mer man äter. Sedan brukar det komma ett desto: Ju senare på dagen, desto vackrare folk (gammal djungelspydighet mot sjusovare).
Det där med desto kan variera, det kan komma ett ju till istället, som i sångtexten. I formella sammanhang rekommenderar språkvården att man använder desto: ”Ju mer vi är tillsammans, desto gladare vi blir.” Men det stämmer inte lika bra med melodin, och här går det bra med ju.
Håll öronen öppna
Så finns den andra sortens ju: ”Vi blir ju gladare tillsammans.” Där är ju en kommentar till hela satsen eller meningen, ett satsadverbial, som väl, nog, kanske, inte, troligen, liksom och många fler. Allihop kan sättas in istället för ju och förändra meningens betydelse. Med kanske blir det osäkert, med nog blir det ett antagande, med ju kan det tas för givet.
Ju och en del andra satsadverbial kallas ibland onödiga utfyllnadsord. Men vad är ett utfyllnadsord? När vill man ”fylla ut” med fler ord bara för att? En journalist kan vilja fylla en spalt i en tidning, och ibland öser elever på med ord i skoluppsatser för att imponera på läraren. Men det brukar inte vara ju.
De enda riktiga utfyllnadsorden jag kommer på är de där ja men och nej men som många intervjuade idrottare och politiker börjar sina svar med. De fyller ut tiden medan den intervjuade formulerar sig – men det är en annan sak.
Alltid subjektivt
Ju, liksom och de andra gör något med meningen. Ju berättar att det man säger är självklart, men ändå behöver sägas. Som bakgrund till något annat, som svar på en fråga eller för att ringa in något man vill tala om. Eller kanske platta till den som eventuellt inte känner till saken.
Det bra att lyssna på ju:na och tänka på att de alltid är subjektiva, det är någons bedömning att detta är vad vi ska enas om. Till exempel kan en grön ekonom säga: ”Vi kan ju inte ha en ständig ekonomisk tillväxt”, medan hens inte så gröna kollega framhåller att ”en ständig ekonomisk tillväxt är ju nödvändig”.
Även om ju gör mycket annat än att fylla ut överanvänds det ibland. När man vill övertyga kan det vara lockande att framhålla hur självklart det är och hur överens vi är eller borde vara. Det är bra att vara lite restriktiv med det, annars finns risken att det istället låter osäkert.
Är ju och ju verkligen samma ord, då? Nja, de har i alla fall samma ursprung. En gång betydde det alltid, och det är släkt med e- som i eon, evig och evinnerlig. Det finns i olika varianter i olika germanska språk, men också i latin, grekiska och sanskrit. E- i början på emedan, enär, emellertid med flera hör också dit.
Det svenska ju är inlånat från medellågtyskan till fornsvenskan, och den medellågtyska betydelsen var alltid, säkert och dock – inte så långt från självklart. Det har använts på fler sätt än i dag. ”Hvem är så ren, at han ju ymsevis är klok och dårlig?” skrev Olof von Dalin i Then svänska Argus 1754. Där är ju en negation – ”Vem är så ren att han inte omväxlande är klok och dåraktig?”
Ett veritabelt kaninhål
I en skrift om pesten från 1600-talet (men inte från liebe Augustins pesthärjade Wien) står att den sjuke ska försöka hålla sig vaken ”jw så länge, och in til thesz, han wäl haffwer swettas”. Alltså tills han har svettats ordentligt. Det är det jämförande ju, som i ”Ju mer vi är tillsammans”, fast stavat jw och använt lite annorlunda.
Vill du fördjupa dig i ju så finns det goda möjligheter, till exempel i boken Ju, skriven av Olle Josephson, professor emeritus i nordiska språk och tidigare föreståndare för Språkrådet. Och den historiska ordboken SAOB erbjuder ett veritabelt kaninhål för den som vill.
