Debatten om kvittningssystemet i riksdagen har varit ensidig och saknat två viktiga aspekter: folkets inflytande och hänsynstagande till sådant som händer efter valdagen. Det skulle vara vitaliserande för demokratin om riksdagsledamöterna följde sitt samvete och inte lämnade över ansvaret till ett kollektiv, skriver Karin Utas Carlsson.
DEBATT. Riksdagspartierna vill genom kvittning förhindra att någon ledamot röstar emot det som
partigruppen beslutar, det vill säga partipiskan ska råda. Vi ser att när några så kallade vildar påverkar röstningsresultatet genom att tänka fritt, väcker det stark kritik.
Argumentationen har påtagligt ofta hamnat i att riksdagsbesluten ska spegla åsikterna vid
valtillfället. Vems åsikter? Jo, folkets eftersom vi lever i en representativ demokrati. Det innebär att många inte blir hörda. Det måste finnas utrymme för debatt men också för påverkan mellan valen. Flyger inte annars demokratin ut genom fönstret?
En mängd saker händer under en fyraårsperiod mellan valen. Detta har inte de röstande vid valet kunnat ta hänsyn till. Plötsligt beslutar partitoppen, till exempel i Socialdemokraterna, att släppa motståndet mot Natomedlemskap eller skriva under ett avtal om försvarssamarbete med USA – i dessa fall utan diskussion i befolkningen och kanske inte ens i riksdagen. Folkomröstning om så viktiga frågor vill man absolut inte ha.
Ska verkligen röstningen i riksdagen under hela valperioden strikt återspegla maktförhållandena på valdagen? Detta har inte tagits upp i debatten om kvittning. Det visar rigiditet i en värld i oerhört snabb förändring. Dags för diskussion om vår demokrati innan den är borta!
Den som tycker olika mot partiets majoritetslinje får enligt praxis (kvittningssystemet) och överenskommelse i partierna inte rösta utan stannar hemma för att gemensam partiuppfattning ska hållas. Det tycks mig odemokratiskt. Riksdagsutskotten får en orimlig makt, och övriga ledamöter passiviseras genom att inte själva sätta sig in i, debattera och ta ställning i frågan innan beslut fattas.
Ett exempel är det militära samarbetsavtalet med USA (DCA) som introducerades under denna mandatperiod och var helt okänt för medborgarna och sannolikt även för de flesta riksdagskandidaterna vid valet 2022. Vore det inte rimligt att riksdagsledamöterna hade möjlighet att ha en egen åsikt i en fråga med så långtgående konsekvenser för Sveriges suveränitet?
Kanske skulle vår demokrati må bra av en tid utan kvittningssystem och med mindre
partipiska. Kanske skulle det lämnas mer tid till att lyssna på de som ställer frågor och de som
tänker annorlunda. Vi har fastnat i ett låst system som minskar engagemang och kunskap hos
befolkningen och därmed intresset för politiken. En känsla av maktlöshet breder ut sig.
Om kvittningssystemet försvann kanske riksdagsledamöternas åsikter skulle visa sig ligga närmare folkets än vad riksdagsomröstningarna med kvittning ger vid handen. Maria Wetterstrand, tidigare språkrör i Miljöpartiet, berättade häromdagen att i Finland finns inget kvittningssystem och kryss på valsedeln för riksdagskandidater är vanligare än hos oss.
Är det inte också en moralisk fråga att riksdagsledamöterna ska följa sitt samvete och ta sitt ansvar, inte lämna över det till ett kollektiv? Jag tror att det skulle vara vitaliserande för samhällsdebatten och vår demokrati. Det kan inte vara fel att våra folkvalda ska kunna påverkas av samhällsdebatten och engagerade medborgare.
