Både fest och förtvivlan i politisk memoarbok

När polisen sköt en demonstrant i Göteborg den 15 juni 2001 så var jag inte där. Jag var femton år, och fortfarande ganska ointresserad av politik, men händelserna i Göteborg, tillsammans med terrorattacken i USA samma höst och det efterföljande kriget mot terrorismen blev en politisk väckarklocka för mig, och säkert för många andra i min generation. En insikt om att staten inte alltid är god och att världen inte är svart eller vit.

Någon som däremot verkligen var där var America Vera-Zavala. Men medan händelserna för mig var ett uppvaknande så var det för hennes del ett hårt slag mot den den globala rättviserörelsen (eller bara ”rörelsen” som hon ofta kallar den i boken) som hon hade varit med och byggt upp under 90-talet. Samtidigt vänder hon sig emot bilden av att händelserna i Göteborg 2001 dödade rörelsen, snarare var det George W. Bushs krig mot terrorismen och rörelsens oförmåga att bygga något varaktigt som gjorde att den till slut ebbade ut.

Fiesta – memoarer från upprorets tid behandlar förstås händelserna i Göteborg (eller ”den jävla Göteborgshelgen” som Vera-Zavala kallar den) men också om allt det som ledde fram till den, och vad som hände efteråt. Vera-Zavala skriver om zapatisterna och subcomandante Marcos i Mexiko, om de vita overallerna i Italien och såklart om Attac som växte explosionsartat i slutet av 90-talet som America Vera-Zavala var den svenska förgrundsfiguren för. Det blir stundtals lite rörigt, med många tidshopp, men för oss som är för unga för att ha varit med på den tiden så är det trots det en intressant historielektion.

Inte minst är det intressant att läsa Vera-Zavalas jämförelser mellan då och nu i slutet av boken. Som hon konstaterar så har mycket av det som hon och rättviserörelsen stod för då kommit att kidnappas av den nationalistiska högern. När man talar om ”alternativmedia” i dag är det oftast högermedia man syftar på och kritiken mot globalisering och institutioner som EU hörs också numera oftast från högerhåll. Många av de frågor som Attac kämpade för då – som Tobinskatten, skuldavskrivningar för världens fattiga länder och medborgarbudgetar – är lika relevanta i dag, men har hamnat i skymundan för andra frågor.

För America Vera-Zavala var 90-talet en fest. Det är talande att boken avslutas med en spellista med låtar som Rage against the machines ”Killing in the name” och Manu Chaos ”Clandestino” som man kan ha som soundtrack när man läser. Boken är indelad i fyra delar: Party, hemmafest, efterfest och festfoton. I den del som heter efterfest skriver hon om vad som hände efter 2001, om hur hon och andra försöker starta festen igen, men hur den hela tiden kommer av sig. Occupy wall street-rörelsen mattas av snabbt, den arabiska våren blir till en bitter höst och när hoppet till slut väcks med Greta Thunberg och Fridays for future så kommer en pandemi och stoppar allt.

Mycket av det hon skriver om är välbekant för de flesta, och ibland blir det lite tjatigt. För egen del tycker jag att det mest intressanta i boken är det kapitel som handlar om Sydamerika. När rörelsen mattas av i Sverige och i Europa vänds America Vera-Zavalas blick istället mot de latinamerikanska länderna där urfolk tar plats i regeringar och där spännande försök görs med deltagande demokrati och medborgarbudgetar. Men även där dör festen när det visar sig att de styrande är ovilliga att lämna ifrån sig makten.

De flesta människor brukar romantisera sin egen ungdom och så är fallet även i den här boken. Men samtidigt är just 90-talet intressant eftersom det var en tid som var så öppen; muren mellan öst och väst hade just fallit och ingen visste riktigt hur framtiden skulle se ut. I dag ser vi återigen hur världsordningen är på väg att rämna, men kanske kan det växa något gott även ur detta. Vera-Zavala skriver med en smittande entusiasm och när man slår igen boken är det med en känsla av att världen faktiskt går att förändra. En annan värld är möjlig.