I de nya läroplaner som röstades igenom i juni finns sexualundervisningen inte med i de inledande, övergripande delarna. Den riskerar att lämnas till enskilda lärares prioriteringar – och det är farligt, skriver Maria Ljung.
DEBATT. Sexualundervisning får aldrig bli beroende av enskilda lärares mod eller tid. Som lärare som följer eleverna från de första frågorna om kroppen till de första stegen in i puberteten ser jag hur avgörande kunskapen är för deras trygghet. När sexualundervisningen tas bort från skolans värdegrund riskerar barns demokratiska rättigheter att urholkas.
Som lärare i både lågstadiet och mellanstadiet möter jag barn och ungdomar som är nyfikna, kloka och fulla av frågor om världen. I de yngre åldrarna handlar det ofta om vänskap, kroppen, känslor och gränser. Barnen behöver språk för att förstå sig själva och andra, och de behöver vuxna som vågar ta samtalen, även de som kan kännas kontroversiella. Jag har alltid sett det som en självklar del av mitt uppdrag.
När eleverna sedan når årskurs 4–6 förändras allt. Det är åren då de faktiskt lämnar barndomen och går in i puberteten, med allt vad det innebär: kroppar som förändras, identiteter som formas, frågor som blir större och ibland svårare. De behöver trygghet, kunskap och en vuxen som inte ryggar tillbaka. De behöver veta att deras känslor är okej, att deras gränser är viktiga och att de har rätt att vara sig själva.
Därför är jag djupt oroad över de nya läroplaner som riksdagen röstade igenom den 3 juni. Beslutet innebär att skrivningarna om sexualitet, samtycke och relationer samt hedersrelaterat våld och förtryck tas bort från läroplanens inledande delar, alltså från skolans värdegrund och från rektorns övergripande ansvar. Sexualundervisningen blir inte längre ett gemensamt uppdrag för hela skolan, utan hänvisas till ett fåtal kursplaner i enstaka ämnen.
För lågstadiet betyder det att de tidiga, viktiga samtalen riskerar att tystna. För mellanstadiet betyder det att undervisningen om puberteten och relationer blir smalare, otydligare och mer beroende av enskilda lärares prioriteringar. Det skapar större skillnader mellan skolor och kommuner, och därmed en mindre likvärdig undervisning. Vissa elever kommer att få gedigen kunskap, andra nästan ingen alls.
Det här sker dessutom i en tid när hatet mot hbtq-personer ökar och hedersrelaterade normer fortfarande begränsar barns frihet. Att då ta bort de delar av läroplanen som ger oss lärare mandat att arbeta med respekt, samtycke och relationer är inte bara bakåtsträvande, det är farligt.
Jag är lärare. Jag tar de svåra samtalen. Jag följer barnen från de första frågorna om kroppen till de första stegen in i puberteten. Jag ser deras behov varje dag. Och jag vet att en trygg sexualundervisning inte är ett tillval. Den är en grundläggande del av barns rätt till kunskap, trygghet och ett liv fritt från våld och förtryck.
Det här beslutet måste omprövas. För barnens skull. För ungdomarna. För framtidens skull.
