Hur vore det om vi skulle tänka om. Göra fred till skolämne, inrätta fredsdepartement med fredsminister, återupprätta fredsforskning och diplomati samt våga ifrågasätta den krigskultur som invaderat politik, medier och normer.
Flummigt? Eller rent av överlevnadsstrategi?
I Liftarens guide till galaxen letar man efter svaret på allting. Man hittar svaret. Det är 42. I dagens debatt tycks militarisering och gigantisk upprustning vara det enda svaret. Det är lika dumt som att svaret är 42. Rent av flummigt.
Andra svar diskuteras inte. Vare sig inom politiken eller i medierna. Den beryktade åsiktskorridoren är trängre än någonsin. Korridorens sidodörrar är stängda. Den som ens försöker glänta på någon av dörrarna anklagas för att vara naiv – ja, till och med fientlig. Vi är illa ute, såväl säkerhetspolitiskt som intellektuellt om vi fortsätter så här.
Nog skulle vi behöva både bredda och fördjupa säkerhetspolitiska analyser. Låta fler än ”de som tycker rätt” höras som experter.
”42” är ett uselt svar. Det är inte bättre för att vartenda parti i riksdagen anammat det.
Vi som ser behovet av något annat, vart ska vi ta vägen? Ska vi bara bortse från säkerhetspolitiken som vore det vilken sakfråga som helst? Kanske är det så partistrateger tänker. Eller kommer någon partiledare/språkrör plötsligt att vidga och fördjupa debatten? Förmodligen inte. Den som försöker riskerar att kölhalas av de andra …
Trots att krig, krigsövningar och upprustning innebär gigantisk påfrestning på klimat och miljö.
Trots att de 5 procent av BNP som, enligt riksdagens partier, ska gå till försvaret utgör drygt 20 procent av statens utgifter och därmed tränger undan medel till skola, omsorg, vård och rättssystem.
Trots att vi blir del av den globala rustningsspiralen som steg för steg närmar sig det totala vanvettet.
Trots att vi tydligen anser oss behöva böja rygg och titta bort när den moderna västvärldens frontfigur Trump agerar som både mobbare och flåbuse.
Frågorna hopar sig. Har vi blivit säkrare genom DCA-avtalet med USA? Har vi blivit säkrare som medlem i Nato?
Vi som inte tror det, var ska vi ta vägen i höstens val? Vi som ser inlemmandet under USA som en säkerhetsrisk snarare än den säkerhetsgaranti som utlovades, vart ska vi ta vägen? Vi som är övertygade om – eller i vart fall på fullt allvar anar – att det finns andra svar än 42 …
Undrar om vi är många. Undrar om vi skulle bli fler om debatten tilläts, om någon ledande politiker haft modet att frångå den outtalade ordern om ”att vi alla ska vara eniga”.
Vi skulle behöva fredskunskap i skolan, fredsminister i regeringen och fredskultur i samhället. Vi skulle behöva återupprätta fredsforskning, fördjupa den säkerhetspolitiska debatten. Istället för att i formell enighet sitta på det sluttande planet på väg mot kollaps. Ropandes: ”Vi är dock eniga, det är en styrka!”
Miljöpartister har i alla fall möjlighet att gå med i en av partiet icke sanktionerad grupp som kallas Miljöpartister för fred och nedrustning (MPFN). Där vidhåller man snarast det som partiet stod för i dessa frågor före det att 42 smetades över hela samhället. Vackert så.
Planeten är vacker.
De som tillåts härska är galna.
