”Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk”. Så inleder Tomas Tranströmer sin fantastiska dikt som heter ”Från mars -79” (som finns i hans diktsamling Det vilda torget från 1983, läs den!). Han uttrycker exakt det som jag känner inför dessa bedrövliga valtider. Det är som att jag känner en politisk utbrändhet.
Alla utspel, alla uttalanden, allt innehåller ett konstant flöde av ord men inget språk – trots den bisarra besattheten av språkkrav som pågått under hela mandatperioden. Ord som aldrig blir förpliktande. Ord utan betydelse. Jämlikhet, jämställdhet, solidaritet, rättvisa, välfärd, framtidstro, omsorg, gemenskap – en kall hand har lagts över dessa ord.
Vårt lands ledande politiker pratar och pratar men säger i stort sett inget av värde. Varje debatt låter ungefär ”kolla vad dåliga de är bla bla bla rösta på oss istället”. Det finns inga idéer, bara opportunism – och det är förödande för en demokrati. Denna intellektuellt låga nivå som råder är ett förakt mot medborgarna. Jag har till och med stängt av mina sociala medier under augusti månad bara för att slippa den ångestladdade stressen som denna perversa dynga till valrörelse medför. Längtar efter att folk börjar lägga upp matbilder och kattvideos.
Ursäkta min utsvävning, men ja, här var det tänkt att jag skulle skriva en krönika om årets valrörelse, men … Jag klarar verkligen inte längre av det. Ursäkta mitt ovårdade språk, men jag är verkligen så otroligt jävla förbannad på de här erbarmliga tongångarna i det offentliga samtalet där det inte tycks finnas ett uns av hederlighet. Man talar inte om förtroende, utan om makt som ett självändamål. Makt och positioner som viktigare än det politiska innehållet. Det här debattklimatet gör något med samhället … Något går sönder, känner jag. En helig vrede kokar inombords. Vi som medborgare förtjänar faktiskt bättre än så här.
Krönikan som textform känns otillräcklig för att vaska fram kärnorna i analyserandet av det politiska tillståndet, inser jag. Det är i poesins form jag förmår att uttrycka mina tankar och känslor (tack för inspirationen, Tranströmer!).
Vad är en människa?
En av konstens, filosofins, religionens
och inte minst politikens eviga frågor.
Än en gång har denna tidlösa fråga,
liksom de långa tankarna och perspektiven,
undanstoppats nere i ett källarförråd.
Frågan som dominerar i detta tidevarv:
Vad är en väljare?
Nåväl, låt oss ta denna fråga på allvar.
Vad är en väljare?
En idealist vars drömmar krossas?
En lojal vän som går till valurnan vart fjärde år?
En obildad konsument utan solidariska sidor?
Ja, säg mig, vad är en väljare?
Jo, en väljare är en människa.
Och mänskligheten är en spegelbild
av samhällets mångfacetterade drömmar.
Ett samhälle utan framtidsvisioner
är som en människa utan drömmar.
För att kunna formulera slagkraftiga visioner
måste frågan ventileras på nytt.
Vad är en människa
i den ideologiska världsbild ni presenterar?
I det samhälle ni vill skapa?
Vad bottnar er människosyn i,
när ni förespråkar extrem militär kapprustning,
när ni begår statliga övergrepp i namn av stram migrationspolitik
när ni skiter i klimatförändringarna?
Apropå poesi, läs den palestinska poeten Nima Hasans kraftfulla diktsamling Den sista fjärilen från 2025. Man måste ha ett hjärta av sten för att inte bli berörd.
När kommer Expressen att publicera listor på israelisk militär som begått krigsförbrytelser i Gaza och på Västbanken med samma engagemang som man misstänkliggör Palestinarörelsen?
