Världen befinner sig i ett sjukligt tillstånd där den ena existentiella krisen avlöser den andra. De geopolitiska konflikterna fördjupas och förvärras till den grad att världen mer än någonsin befinner sig närmare risken för ett kärnvapenkrig. Klimatförändringarna fortskrider hejdlöst. De ekonomiska klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar kraftigt, vilket blir en grogrund för högerextrema partiers framväxt. Vidgningen av de gigantiska socioekonomiska skillnaderna blir en bas i vilken man kanaliserar folks avgrundsdjupa frustrationer mot invandrare eller andra samhällsgrupper.
Personligen känner jag att jag håller på att tappa greppet för varje dag som går, på grund av känslan av maktlöshet inför allt som sker. Ingenting känns lustfyllt längre. Förmodligen är det meningslöshet som det politiska etablissemanget och militärindustriella komplexet vill att man ska känna. Att man ska ge upp.
Hur gör ni kära läsare för att inte få spatt?
Själv går jag till simhallen minst en gång i veckan för att ta ett simpass, vanligtvis på 45 minuter, och sedan sitter jag en kvart i bastun där sinnesnärvaron är total. Frånvaron av mobiler och uppkoppling dämpar impulsen att vilja dela med sig av sina upplevelser på sociala medier. I ett avsnitt av Spanarna i P1 berättade Patrik Hadenius just hur kommunala simhallar som analoga mötesplatser betraktat nästan tycks ha varit oförändrade sedan 1970-talet. Simhallen är ett kollektiv där jämlikhet råder, framhåller han. I omklädningsrummen är vi inte våra yrken, våra orter och våra förmögenheter. Det syns inte vilka vi är, eftersom vi är nakna inför varandra i duschrummen och med badkläder på ute i simhallen.
Apropå simsporter känner jag fascination för den australiske simhopparen Sam Fricker, vars videoklipp dyker upp i mina flöden på sociala medier. Till tonerna av Sias Unstoppable tar han sats från trampolinen och med en så elegant lätthet genomför han sina kroppsliga rörelser i slow motion ner mot bassängen. Det är något med hans atletiska kropp och hans fullt fokuserade insatser som gör mig som trollbunden.
För att vara helt ärlig tror jag att det handlar om ett ganska egocentriskt önsketänkande från min sida. Jag vill helt enkelt se ut som honom och ha hans akrobatiska talang, utan att behöva anstränga mig. Uppenbarligen har han tillbringat mycket tid och pengar på sin intensiva träning för att en dag kunna få tävla i OS och visa världen vilken idrottshjälte han är. Det är som att han ser det som sitt livs uppgift att vinna de där OS-medaljerna och för att kunna uppnå den drömmen blir träningen ett medel.
För egen del har jag verkligen inte några sådana högt ställda ambitioner. Jag har bara behov av stresshantering och bättre fysiskt mående. När världen står i brand befinner jag mig i bassängvattnet och önskar att jag såg ut som Fricker. I bastun efteråt finns utrymme för dialog men det är också ett forum där man kan dela tystnaden med varandra. En själslig gemenskap som känns meningsfull i dessa dystopiska tider.
New York Times skrev att NATO stod för ”North American Treaty Organisation”. Årets freudianska felsägning.
Socialdemokraternas 1 mars-slogan: ”Vi älskar Sverige”. Sedan när firar arbetarrörelsen att de älskar sitt land?!
