Människor nekas LSS-stöd som hade kunnat beviljas i grannkommunen. Blinda personer förlorar sin ledsagning. Samtidigt pressas den personliga assistansen av en ersättning som år efter år halkar efter lönerna. Funktionsrätten avskaffas inte genom ett stort politiskt beslut. Den urholkas bit för bit medan rättigheterna står kvar på papperet, skriver riksdagsledamöterna Nils Seye Larsen och Ulrika Westerlund (MP).
DEBATT. LSS byggde på ett avgörande skifte: stöd till personer med omfattande funktionsnedsättningar skulle vara rättigheter, inte bero på myndigheters välvilja. Tre decennier senare håller Sverige på för fullt med att backa från den principen.
Riksrevisionen har konstaterat att LSS tillämpas olika i olika kommuner. Människors tillgång till stöd påverkas alltså av var de bor. Myndigheten har bland annat pekat på problem med ledsagningen och bedömningen av vilka som över huvud taget anses tillhöra LSS personkrets.
Regeringen har fått problemen förklarade för sig svart på vitt. Ändå har den inte tagit initiativ till den breda översyn som krävs.
När samma lag ger olika rättigheter beroende på postnummer har vi fått ett LSS-lotteri.
Samma urholkning sker i den personliga assistansen. För 2026 räknades assistansersättningen upp med bara 1,5 procent. När ersättningen inte följer löneutvecklingen krymper utrymmet för löner och arbetsvillkor, rekryteringen försvåras och seriösa assistansanordnare och kommuner får allt svårare att få verksamheten att gå ihop.
Regeringen lovade dessutom en långsiktig indexering av assistansersättningen. Det löftet infriades aldrig.
En rättighet kan urholkas utan att en enda paragraf stryks ur lagen. När assistansersättningen år efter år halkar efter löneutvecklingen blir rätten allt svårare att förverkliga i praktiken.
Blinda och personer med grav synnedsättning har samtidigt förlorat ledsagning som varit avgörande för deras möjlighet att leva självständigt. Socialstyrelsen har konstaterat att ledsagningen har urholkats och riksdagen har krävt att frågan om en ny ledsagningslag utreds.
Trots det har regeringen inte under hela mandatperioden lagt fram den lagstiftning som krävs för att vända utvecklingen.
Det går en röd tråd genom allt detta. LSS finns kvar. Rätten till personlig assistans finns kvar. Ledsagningen finns kvar. Men möjligheten att faktiskt få och använda stöden har steg för steg försvagats.
Regeringen skapade inte denna utveckling. Men den kan inte skylla på att problemen är gamla. När mandatperioden började var urholkningen redan väl dokumenterad. Socialstyrelsen pekade på behovet av ny lagstiftning och en majoritet i riksdagen har krävt att regeringen utreder en ny ledsagningslag. Regeringen har alltså haft både kunskapen och ett tydligt mandat från riksdagen att agera. Ändå har mandatperioden gått utan att den lagstiftning som behövs kommit på plats. Att känna till en rättighetskris och år efter år låta den fortsätta är också ett politiskt val.
Regeringen kan fortsätta hänvisa till att Sverige har en stark rättighetslagstiftning. Men en rättighet är inte starkare än människors faktiska möjlighet att använda den. LSS behöver inte avskaffas för att förlora sin betydelse. Det räcker att politiken fortsätter acceptera att rättigheterna försvinner bit för bit. Efter årets val vill Miljöpartiet vara med och sätta stopp för den här utvecklingen.
Miljöpartiet vill återupprätta LSS utifrån lagens ursprungliga intentioner och se över personkretsen så att människor med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar inte stängs ute genom allt snävare bedömningar. Vi vill höja assistansersättningen och införa en långsiktig indexering som följer löneutvecklingen. Vi vill också införa en LSS-inspektion för att säkerställa att rättigheter inte fortsätter att urholkas medan utredningen arbetar. Även ett nödstopp för rättsosäkra återkrav av assistansersättning är en helt nödvändig reform. Och vi vill införa en särskild ledsagningslag. Det är dags för ett omtag i funktionsrättsfrågor.
