Plånboksfrågorna har fått stort utrymme i valrörelsen. Men klimatförändringar, AI-utveckling och geopolitisk oro väcker en större fråga: Hur ska Sverige kunna hålla samman när omställningens kostnader riskerar att falla tyngst på människor med minst handlingsutrymme? Tor Kihlberg föreslår här ett gemensamt, forskningsbaserat och självkritiskt bildningsmaterial om hur det fria samhället vuxit fram.
Att en omställning är nödvändig gör den inte automatiskt genomförbar, särskilt om den slår hårt mot människors vardag. En metaanalys av 51 artiklar från 33 länder visar att stödet för klimatpolitiska skatter och lagar starkt påverkas av deras upplevda rättvisa och effektivitet. Frankrikes planerade bränsleskattehöjning syftade till att minska utsläppen men skulle belasta bilberoende hushåll med få alternativ. Den uppfattades som orättvis och bidrog till att utlösa Gula västarnas landsomfattande protester. Efter några veckor drog regeringen tillbaka höjningen, men protesterna fortsatte.
Vikten av historisk kunskap
Risken stannar inte vid social oro. När beslut inte uppfattas som sakliga, rättvisa och möjliga att påverka minskar viljan att bära kostnader och följa gemensamma regler. Samhällets handlingsförmåga försvagas. Tillit är inte lydnad utan måste förtjänas genom likvärdig behandling, motiverade beslut, kritisk granskning och förmåga att rätta fel.
Den som ärver en trehundraårig, ornamenterad skål utan att känna dess historia kan fylla den med tomburkar som repar ytan. På samma sätt kan det fria samhällets arv skadas när kunskapen om hur friheterna och institutionerna vuxit fram tunnas ut. Frihet, trygghet, valmöjligheter och demokrati kan då lätt uppfattas som självklarheter, oavsett hur länge man levt i Sverige. Men de är resultatet av sekler av konflikter, organisering och reformer. Utan kunskap om denna process blir det svårare att se vad som står på spel när enkla lösningar urholkar rättsstaten eller parallella normsystem inskränker individens frihet.
Jag kallar arbetet att vårda och utveckla friheterna och de gemensamma spelreglerna ”förvaltandet av arvet efter upplysningen”. Förvaltandet är en pågående process: att skydda det som visat sitt värde och ompröva det som inte längre fyller sin funktion. Det gemensamma är inte en föreskriven livsåskådning utan spelregler som låter människor med skilda övertygelser leva tillsammans som fria och jämlika medborgare. Därför måste offentliga beslut motiveras öppet och deras kunskapsunderlag kunna prövas mot vetenskap och erfarenhet. Fri- och rättigheterna skyddar samtidigt individen mot både statens och gruppens makt. Arvet efter upplysningen är inte unikt för Sverige utan har förvaltats och omtolkats i många fria samhällen. I Sverige har föreningslivet gjort demokratins arbetsformer till vardaglig praktik.
Upplysningens uttryck i Sverige
Upplysningen levde inte upp till sina egna ideal. Men under upplysningstiden formulerades kravet att makt, tradition och religiös auktoritet skulle kunna prövas mot förnuft, erfarenhet och offentlig debatt. På sikt bidrog idéerna till förskjutningen från undersåte till medborgare: en individ med fri- och rättigheter.
I Sverige blev 1766 års tryckfrihetsförordning och offentlighetsprincip tidiga uttryck. Under 1800-talet vidgade folkskolan, pressen och folkrörelserna deltagandet. Frikyrkor, nykterhetsföreningar, fackföreningar och kvinnorörelsen blev skolor i demokrati där människor lärde sig hålla möten, fatta beslut och utkräva ansvar före demokratins genombrott.
Parlamentarism och allmän och lika rösträtt gjorde medborgarna till politiska aktörer. Folkhemmet och välfärdsstaten växte sedan fram genom reformer och uppgörelser mellan arbete och kapital. Skola, vård och socialförsäkringar blev gemensamma åtaganden. Statsvetaren Bo Rothsteins forskning visar hur opartiska och rättvisa institutioner kan bidra till samhällelig tillit.
Analysen säger inte att bristande historisk kunskap är samhällets främsta problem eller att bildningsmaterial är den viktigaste åtgärden. Rättvisa reformer, tillförlitliga institutioner, ett levande civilsamhälle och en granskande offentlighet är mer grundläggande. Mitt avgränsade förslag är att pröva om gemensam historisk kunskap kan göra fler delaktiga i samhällsutvecklingen.
Inget nationalistiskt bildningsmaterial
Bildningsmaterialet får varken bli ett nationalistiskt projekt eller en självförhärligande framstegssaga. Samer och romer utsattes för övergrepp; rasbiologi och steriliseringar utan samtycke hör till folkhemmets historia. Kvinnor saknade länge samma rättigheter som män, samkönade relationer kriminaliserades och homosexualitet sjukdomsklassades. Men offentlig kritik, organisering och demokrati har synliggjort övergrepp och förändrat lagar och normer. Förmågan att rätta fel, inte anspråk på felfrihet, kan bidra till befogad tillit.
Bildningsmaterialet bör rikta sig till alla. Den som invandrar lämnar inte automatiskt bakom sig normer och värderingar som gett trygghet och mening; den som är född här förstår inte automatiskt hur friheterna och institutionerna växte fram. Om materialet bara riktas till nyanlända blir det lätt något som ”de” ska lära sig om ”oss”.
Kulturkanonen, samhällskunskapen och kunskapskraven för medborgarskap ger viktiga referenspunkter men inte alltid en sammanhängande berättelse om det fria samhällets framväxt. Bildningsmaterialet kan visa hur värderingar och ideologier uppstår, består och förändras, inte minst i mötet med individuella rättigheter. I materialet kan en filmserie gestalta kampen för frihet och värdighet.
Risken att arbetet glider mot politisk fostran kan motverkas genom öppenhet, vetenskaplig prövning och granskning ur flera perspektiv. Källorna ska redovisas öppet och granskas av olika forskningsmiljöer. Målet är kunskap för egna ställningstaganden, inte föreskrivna åsikter.
En tidsbegränsad förstudie vore ett lågtröskligt nästa steg. Historiker, samhällsvetare, pedagoger och folkbildare kan bedöma behovet och jämföra förslaget med andra åtgärder. Om idén får stöd kan en pilot prövas i skolor, bibliotek, studieförbund och arbetsplatser, följd av oberoende utvärdering och öppet samråd.
Valet avgör vem som styr Sverige i fyra år. Men ansvaret för det fria samhället sträcker sig längre än så. Det är varken naturgivet eller färdigbyggt. Att känna dess historia, värna friheterna och rätta det som brister är att förvalta arvet efter upplysningen inför en framtid vi inte kan överblicka.
