Träföretagarna som utmanar industrin

Våren 1999 klubbade riksdagen miljömålet Levande skogar. Nästan tre decennier senare är utvecklingen fortfarande negativ och de senaste åren har insatser skett som motverkar målet, istället för att vända utvecklingen, enligt Naturvårdsverket senaste lägesbedömning. Men med blicken fäst på politiken kan de krypande förändringarna i gräsrötterna lätt bli förbisedda. Jag rör mig mot Sveriges skogstätaste län, Gävleborg, där en förening på egen hand utmanar industriernas kontroll över landets skogsbruk.

I den lilla byn Lingbo i södra Hälsingland färdas man på slingrande byvägar, förbi bäckar, floder och falufärgade hälsingegårdar. Landskapet viskar om förändring och samtidigt om en plats där tiden rör sig sakta. Det är lätt att tro att det man ser alltid sett ut precis som det gör just nu. Tills man saktar ned, ser den flagnande färgen, timmerhögar bredvid färska hyggen och elbilar på uppfarterna. Lingbo är liksom resten av samhället en reflektion av sin samtid och det ekonomiska landskapet.

Följer man en av dessa byvägar till dess ände når man en fabrik, till hälften bestående av anrika tegelbyggnader, till hälften av moderna industrilokaler. Sedan 1894 har det här producerats fönster och dörrar av det omkringliggande landskapets hälsingefuror.

Den traditionen har vd:n och ägaren av Lingbo kulturfönster, Daniel Ljungberg, burit vidare de senaste sju åren sedan han tog över verksamheten. Under Daniel Ljungbergs ledning har fabriken också fått en förnyad roll i förvaltningen av samhällets kanske mest omstridda naturresurs: skogen. Fabrikens behov väckte frågan om vad skogen främst ska användas till – kvalitativ skogsråvara eller råvara till massaved? 

Blockerade av stora bolag

Det fick honom att ansluta Lingbo till Voxkedjan, en ekonomisk förening som samlar runt 35 mindre skogsägare, sågverk, slöjd- och förädlingsföretag i Gävleborg. 

Den startades 2019 av Mikael Scherdin, ur behovet att förse Hälsinglands lokala förädlare och hantverkare med kvalitativ träråvara, och ur en frustration över att de stora skogsbolagen inte kunde leverera detta.

– Vi var blockerade av de stora bolagen för några år sedan. Vi kunde inte ens köpa råvara till sågverk eller förädling lokalt, förklarar han. 

God råvara kräver gammal skog

Inne i fönsterfabriken, där 25 hantverkare arbetar, visar Daniel Ljungberg upp produktionsledet från träråvara till färdig produkt. Han plockar upp en bjälke och visar upp de täta årsringarna. Den är förvånansvärt tung för sin storlek och är gjord av solid fura. För att få fram sådan råvara måste skogen bli gammal, minst 100 år och gärna ännu äldre, förklarar Daniel Ljungberg.

– Det här är inget man får vid en slutavverkning på 60 år eller av träd som ska växa snabbt.

I ett skogslandskap dominerat av trakthyggesbruk och allt tidigare slutavverkningar är sådan skog sällsynt. I dag slutavverkas en stor del av Sveriges skogar vid en ålder på 60-80 år, enligt Skogsstyrelsen. För Daniel Ljungberg var det viljan att främja och få tag på kvalitetsvirke som ursprungligen motiverade beslutet att engagera sig i Voxkedjan.

– Mer och mer skog brukas för annat än kvalitet. Det gör det viktigt att säkra att gammal skog och kvalitativ råvara fortsätter finnas kvar för vår verksamhet, förklarar han.

Påverka branschen

Ursprungligen utvecklade Mikael Scherdin Voxkedjan som en modell för regional utveckling och cirkulärt företagande. Så småningom fick han också möjlighet att utveckla föreningen i projektform tillsammans med ett fåtal skogsföretag i Gävleborgs län. Han insåg snabbt att skogsägarna var klämda mellan storbolag och att Voxkedjan kunde bli ett alternativ.

– Innan vi startade fick alla samma erbjudande från de stora bolagen, oavsett kvalitet på virket eller skötseln av skogen.

Av de 35 medlemmarna i föreningen är i stunden en tredjedel skogsägare och två tredjedelar förädlande företag.

– Även fast vi är pyttesmå börjar vi bli en kraft som är branschpåverkande, säger Mikael Scherdin. 

Skogspolitik kan fälla regeringar

Vi återkommer till det, men först en avstickare till SLU Campus i Ultuna där forskaren Ida Wallin arbetar. Hon är medförfattare till rapporten Makten över skogen som Skogsstyrelsen publicerade i februari 2026. På väg till kontoret står travar av lådor tryckta med FN:s hållbarhetsmål.

Ida Wallin förklarar att ingen större förändring i skogspolitiken har skett sedan 1993 års skogsvårdslag, där produktionsmål jämställdes med miljömål. Hon konstaterar också att väldigt lite pekar mot politisk förändring i den närmsta framtiden. Frågan om varför så lite händer väckte hennes intresse för att utforska hur makten över skogen ser ut i Sveriges politiska landskap, vilket nu har utmynnat i rapporten och dess tre huvudsakliga slutsatser.

Den första berör de stora investeringar som skogsindustrierna gjort för att utveckla sina skogsprodukter, exempelvis dyra industrianläggningar. Detta skapar ett ”stigberoende”, det vill säga en ekonomisk inlåsning hos industrin att fortsätta som de gjort.

Den andra handlar om de starka politiska koalitioner som bildats, där stora partier byter till sig makt av mindre partier i utbyte mot inflytande i skogspolitiken. Rapporten visar exempelvis att Centerpartiet under mandatperioden 2018-2022 fick igenom sin skogspolitik i utbyte mot stödröster till Socialdemokraterna i riksdagen. Något Ida Wallin beskriver som kohandel.

– När jag påbörjade min utbildning till jägmästare 2006 var känslan att skogen inte togs seriöst av politikerna, nu ser vi i rapporten att regeringar står eller faller med skogspolitiken.

Demokratifråga

Den sista slutsatsen som beskrivs är de omfattande och öppna svängdörrarna mellan skogsindustrin och politiken, som Ida Wallin lyfter fram som en del av en större avdemokratisering där näringslivets intressen i växande utsträckning vinner kraft i det politiska rummet.

– Det saknas helt och hållet insyn i förhållandet mellan näringslivet och politiken. Skogen är en handelsvara som vi inte kan granska i dag. Det är en förutsättning i en levande demokrati att kunna göra det, men i Sverige saknas transparensregister.

Näringslivet har starka ekonomiska intressen i att bevara nuvarande ordning i skogen, enligt Ida Wallin.

– När skogspolitiken inte utgör en fråga som väljarna röstar för förpassas makten till marknadens mekanismer, som delvis är bortom vår förmåga att ändra på. Frågan återstår hur vi närmar oss miljömålet Levande skogar i ett sådant läge, säger Ida Wallin.

Möta efterfrågan på kvalitet

Innebär det att en omställning av skogsbruket är omöjlig? Vad händer när skogsägarna själva söker mer attraktiva alternativ? I Voxkedjan är det inte signalarter som knärot eller tjäder som motiverar hur skogen ska brukas, heller inte ökad avverkning och effektivisering för volym av skogsmassa. Här är fokus istället på att möta efterfrågan på kvalitativ råvara.

– En jätteviktig dimension för oss är att skogsägarna kan vara stolta över det de säljer. De ska kunna sälja 40 träd istället för hela bestånd till klumppris som industrin i dag kräver, där kvaliteten inte spelar någon roll. Det är väldigt branschförändrande att kunna möjliggöra det, säger Mikael Scherdin.

Att Sverige misslyckas med miljömålet Levande skogar är tydligt och enligt Naturvårdsverket saknas tillräckligt med styrmedel för att vända den negativa utvecklingen. Något som bekräftas av kommunekologen Sofie Zetterlund i Bollnäs kommun, en kort bilväg från fönsterfabriken i Lingbo.

– Det ser lika dystert ut för miljömålet här som i resten av landet, säger hon.

Skogen räcker inte

Att det finns en konflikt mellan skogsbruket och miljömålen råder det ingen tvekan om för Sofie Zetterlund, som menar att det behövs en stor förändring i hur skogen brukas för att lyckas nå målet.

– Det dominerande trakthyggesbruket, med markberedning, plantering, röjning och kalavverkning är oförenligt med levande skogar. Skogen räcker helt enkelt inte till för alla intressen som det ser ut idag, säger Sofie Zetterlund.

För miljömålet Levande skogar finns ett antal lågt hängande frukter för att främja skogens många värden utöver avsättningar för naturvård. Den som hänger lägst är kanske just senare avverkningsålder, det vill säga att skogen får bli äldre innan den fälls. Forskning från SLU, bland annat från 2024, visar att senare avverkningsålder i skogen stärker den biologiska mångfalden.

Voxkedjans grundare Mikael Scherdin menar att det finns en tydlig koppling mellan vad skogen slutligen används till och hur den brukas.

– Man får inte fin råvara på 20 år. Kvalitativt virke kräver äldre skog, och det sitter ihop med ett naturnära skogsbruk.

Brygga mellan naturvård och skogsbruk

I fabriken passerar vi en beställning av fönster, målade och upphängda för torkning. De är specialbyggda efter önskemål från kunden. Doften av kåda är stark och behaglig. Fönstren är nämligen tillverkade av kärnvirke från hälsingefuror vilket ger lång livslängd och ett naturligt motstånd mot röta. Daniel Ljungberg ser fokus på kvalitet som en given brygga mellan naturvård och skogsbruk.

– Att främja riktigt bra virke innebär ju att låta skogen växa upp och bli gammal och inte växa för snabbt. Det blir ingen gammelskog kvar i landskapet när den avverkas ung.

Hälften av Sveriges skogar ägs i dag av privata skogsägare och den andra hälften av bolag. Mikael Scherdins förhoppning är att fler privata skogsägare ska kunna välja fler sätt att bruka skogen på än det i dag dominerande trakthyggesbruket. Likaså hoppas han att fler ska se fördelarna med andra säljkanaler än till de stora industrierna. Att förändring sker i bolagens skogar är Mikael Scherdin mer skeptisk till.

– De stora skogsbolagen kommer att fortsätta avverka yngre skog på sin egen mark. De har ju själva ingen gammal skog kvar, sådan skog finns nästan bara på privat mark utanför reservaten. Två olika råvarumarknader med olika logiker kan nog utvecklas i Sverige framöver.

Söker alternativ

Beskrivningen av ett skogsindustriellt komplex i Skogsstyrelsens rapport målar upp bilden av en homogen helhet. Mikael Scherdin menar att det i praktiken redan i dag finns en skillnad i förutsättningar mellan privata och bolagsägda skogar.

– Flera andra län har hört av sig om hur man kan skapa alternativ. Vi skulle också vilja ha en Voxkedja säger de. I stunden är vi ju en pytteliten förening som ser till nischbehov, det finns utrymme för många fler att följa på, säger Mikael Scherdin.

En expansion tror både Mikael Scherdin och Daniel Ljungberg är möjlig, men som hinder lyfter de inte i första hand de strukturella slutsatser som presenteras av Ida Wallin och hennes forskarkollegor i rapporten. Istället framför de mer mjuka värden som kunskap och vilja.

– Det finns kanske främst en brist på lokala entreprenörer. Vi skulle exempelvis behöva fler förädlare och sågverk för att växa, säger Mikael Scherdin.

Kunskapskrävande hantverk

Daniel Ljungberg från Lingbo kulturfönster har satsat på kvalitet som framtidsmodell i sin verksamhet. Inne i fabriken står modernt maskineri sida vid sida med utrustning äldre än hantverkarna som sköter dem, vilket vittnar om en fortsatt tro på fabriken framåt. Om kvalitet är möjligt att skala upp för framtiden säger han:

– Både och. Jag tror absolut på det framåt, men hantverk kräver både mycket kunskap och en vilja hos folk att jobba med det.

Mikael Scherdin vill därför att Voxkedjan ska utvidga sina utbildningsinsatser med fler skogsägare för att modellen ska kunna fortsätta växa och bli skalbar på fler håll.

– Att fler aktörer kan visa att det är lika lönsamt att hålla skogen längre är centralt. Vi behöver kunna säga brett, håll skogen i 50 år till så är det lika lönsamt för dig som om du fäller idag.

”Slöseri”

Det skogsindustriella komplexet, bestående av ett nätverk av aktörer med inflytande över politiken och med kontroll över skogens värdekedjor, är inte lätt att utmana. Mikael Scherdin upplever komplexet som högst verkligt och påtagligt. Han hänvisar till dagens produktionsanläggningar som är gjorda för papper och kartong och som varje dag behöver flera hundra långtradare.

– Man behöver inte vara konspiratorisk för att se att de fortsatt jobbar för ökad avverkning och kontroll över råvaran. Förädlingen har också förskjutits mot wellpapp och kartong via den ökade handeln. Men det är ju ett slöseri att låta våra hälsingefuror bli till kartong.

Varje dag avverkas i Sverige runt 630 hektar skog enligt Skogsstyrelsen. En yta som motsvarar över tusen fotbollsplaner. Med Voxkedjan vill Mikael Scherdin möjliggöra fler sätt att bruka och sälja skog på, och det är just valmöjligheten för skogsägare som han ser som något som har potential att förändra branschen. 

Saker som håller

Skalan av Voxkedjans egen virkesproduktion bleknar mot mängden träd som rullar mot industrierna. Inne i fabriken i Lingbo står travar av staplat virke, från golv till tak, som fyller industrilokalen.

– Än så länge kommer bara några procent av virket här från Voxkedjan, förklarar Daniel Ljungberg.

Han blickar stolt på en dörr av massiv fura i slutet av fabrikens produktionsled. Dörren är isolerad med naturmaterial och målad med blå linoljefärg.

– Det är egentligen en återgång till hur vi brukade använda skogen. För saker som håller. Dörren är inte underhållsfri men den är i alla fall möjlig att underhålla, säger han med hänvisning till plast och aluminium som blivit de dominerande materialvalen i dörrar och fönster.

Maskinerna och hantverkarna jobbar på i Lingbo liksom i pappersbruken vid kusten. I skogen markerar Voxkedjans skogsbrukare ut enskilda träd för avverkning, samtidigt som långtradarna kör in i långa följetåg till industrierna. I hushållen runt om i landet monteras hantverksfönster samtidigt som kartongpaket levereras hem i brevlådan. Liksom byn Lingbo, ser skogsbruket ut att fortgå som alltid men samtidigt är saker onekligen i rörelse.