I framtidens historieböcker kommer 2020-talet förmodligen att betecknas som en teknologisk brytpunkt, i och med den konstgjorda intelligensens bångstyriga intåg i människors vardagsliv som i skrivande stund tycks vara här för att stanna. Detta digitala bombnedslag har bland annat påverkat språkbruket, något som publicisten Kjell Häglund problematiserar med brutal uppriktighet i en krönika.
Det är inte bara redaktörer som märker av förekomsten av AI-influerade stilistiska grepp som Häglund räknar upp (däribland korrelativa negationer och falska kontraster), utan även utbildningsväsendet noterar dessa irriterande tendenser i exempelvis inlämningsuppgifter. Mycket tyder på att problemen inte kommer att minska.
Vad Häglund inte tar upp i sin krönika är en ganska grundläggande fråga som behöver ställas, ifall man vill fördjupa och bredda diskussionen kring AI:s inverkan på språkbruket: Vad är det som ger upphov till att så många väljer tjänster som Chat GPT?
Det finns åtminstone en viktig indikator, nämligen att vi lever i en tidsperiod som präglas av intellektuell nedrustning, och då tänker jag inte bara på nedskärningar i studieförbund och folkhögskolor. I dagens samhälle finns ingen tanke någonstans om att faktiskt skapa en bildad gemenskap där människor faktiskt lär sig något. Allt handlar bara om att göra sig anställningsbar. Högre utbildningar är ofta så fruktansvärt oinspirerande. För många studenter handlar kurser bara om att skrapa ihop sina högskolepoäng och sedan gå vidare.
Än värre blir det när man förväntas att prestera på topp hela tiden. Det är som att man ska ha det stressigt på sin utbildning för att sedan mäkta med stressen i arbetslivet. Stressen gör att man inte orkar tänka, utan bara fokusera på att få klart saker och ting. Att formulera sina tankar i en text kan vara tidskrävande, men respekten för tiden är som bortblåst. Texter ska inte längre skrivas, utan massproduceras och fort som tusan ska det gå.
Ju mer avancerade AI-modellerna blir, desto svårare blir det att bedöma vad som är skrivet av en människa och en maskin. Givet den språkliga utvecklingen tycker jag att poeten Aase Berg resonerar tänkvärt när hon hävdar att den ack så utskällda autofiktionsgenren (blandningen mellan självbiografi och fiktion) kommer att bli viktigare för det kreativa skrivandet i framtiden. Dagboksformen likaså, därför att där finns jaget i en text som skriver fram den mänskliga erfarenheten och inte minst dess pinsamheter, framhåller hon, på ett sätt som AI-teknologin inte förmår att göra.
Jag har tidigare gjort dagboksanteckningar men sedan slutat med det. Att läsa dessa texter i efterhand känns genererande på grund av att de är ofiltrerade. Dagboksskrivandet innebär dock att man inte behöver ta hänsyn till andras tyckanden. Formen ger viss frihet att experimentera med språket alltmedan man återger vardagliga observationer, liksom privata tankar och känslor.
Ja, möjligen borde samhället uppvärdera dagboksskrivandet, omhulda pinsamheten och därigenom utmana AI-teknologins likriktning av språkbruket? Ja, kanske ingen dum idé? Det kan fördjupa förståelsen om skillnaden mellan att skriva en text och att producera en.
PLUS: Doften av schersminbuskar när man cyklar hem på sommarkvällar.
MINUS: Detta är sommaren då Sverige blev fascistiskt. Riksdagen röstade ja till bland annat angiverilagen och avskaffandet av permanenta uppehållstillstånd.
