Tidötecknare slår in öppna dörrar

”Man kan säga att vi tecknare har varit privilegierade under Tidötiden, eftersom det sannerligen inte saknats material att teckna om”, skriver serieskaparen Amalia Alvarez i förordet till Tecknaruppropets serieantologi Historien om Sverige: Tidötiden. På ett plan har hon förstås rätt, det är tacksamt att skämta om Tidöpartierna. Men samtidigt: när verkligheten blir mer och mer absurd ställer det också högre krav på satirikerna. Det krävs helt enkelt en hel del finess för att inte humorn inte ska kännas alltför enkel och billig. 

Med det sagt är det ändå en imponerande samling serietecknare som har slutit upp och lämnat bidrag till antologin. Allt ifrån mer okända namn till etablerade tecknare som Sara Granér, Max Gustafson, Joakim Pirinen och, kanske mest oväntat, Pettson-skaparen Sven Nordqvist. Antologin är indelad i tio kapitel som systematiskt tar upp olika politikområden och kapitlen har rubriker som ”Porta” (om migrationspolitiken), ”Roffa” (om välfärdspolitiken) och ”Väpna” (gissa vad …). Serierna och teckningarna sträcker sig från det absurdistiska och konceptuella till det mer realistiska. Varvat med serierna har man också lagt in intervjuer med några av serietecknarna och fejkade pressmeddelanden och annonser som gör att jag får flashbacks till 90-talets och det tidiga 00-talets fanzines. 

Det finns absolut många guldkorn i den här brokiga samlingen. Sara Hanssons serie om prepping och nedmonteringen av välfärden är till exempel både roliga och träffsäkra. Steve Nyberg lyckas göra stor humor genom att egentligen bara använda äkta citat från olika politiker. Joakim Pirinen har en stil som inte liknar någon annans. Men ganska ofta under läsningen upplever jag att man slår in öppna dörrar. Att rita partiledare som fjäskar för Trump eller Erdogan har gjorts så många gånger att det börjar bli tröttsamt. Humor får absolut vara plump och över gränsen, men den får aldrig kännas uttjatad och tråkig. 

Givetvis handlar det inte bara om humor utan hela antologin är sprungen ur en frustration över vad Tidöpartierna har åstadkommit under sina snart fyra år vid makten. När man får allting serverat såhär, med en genomgång av deras politik på område efter område är det svårt att inte känna en viss utmattning. 

Men samtidigt som jag delar frustrationen, och förstår att ambitionen är att lagom inför valet visa på all galenskap som regeringen har ställt till med, så kan jag sakna att det knappt finns någon kritik av Socialdemokraterna. S har ju trots allt röstat för många av regeringens förslag i riksdagen och har i väldigt hög grad anammat både Tidöpartiernas politik och retorik. 

En serie om Magdalena Andersson hade stuckit ut och kanske gjort att samlingen hade känts lite mindre enkelspårig och banal. Men vem vet, det kanske kommer en sådan lagom till nästa val. I baksidestexten skriver de nämligen att det här är första delen i vad som är tänkt att bli en serie valårsböcker och om det nu blir S som tar makten efter valet bör ju nästa volym rimligtvis handla om dem och deras eventuella samarbetspartier. En sådan bok kanske blir en större utmaning att göra men den skulle också kunna bli mer intressant.