På söndag röstar svenska folket i tre val. Ändå handlar valrörelsens slutskede nästan
uteslutande om riksdagen, statsministerposten och vilket regeringsunderlag som kan samla
tillräckligt stöd, skriver Mikael Bertilsson och påminner om att kommunernas arbete spelar en viktig roll när det gäller klimatpolitiken.
DEBATT. Kommun- och regionvalen har hamnat i bakgrunden. Det försvårar väljarnas möjligheter att utkräva ansvar och döljer samtidigt var många viktiga klimatbeslut faktiskt fattas.
Riksdagen beslutar om nationella klimatmål, lagar och ekonomiska styrmedel. Men genomförandet är beroende av kommuner och regioner. Kommunerna påverkar utsläppen genom samhällsplanering, markanvändning, bostadsbyggande, energiplanering och offentlig upphandling. Regionernas ansvar för kollektivtrafiken är avgörande för människors möjligheter att minska sitt bilberoende.
Kommuner och regioner måste dessutom hantera klimatförändringarnas konsekvenser. Värmeböljor påverkar äldreomsorgen, sjukvården och arbetsmiljön. Skyfall och översvämningar ställer krav på fysisk planering, dagvattensystem och lokal beredskap.
Trots detta får frågorna begränsat utrymme i valrörelsen. Lokala kandidater bedöms ofta utifrån sina partiledare, medan kommunala konflikter pressas in i rikspolitikens blockindelning. Samma partisymboler återkommer på de tre valsedlarna, men uppdragen och ansvarsområdena skiljer sig åt.
Inom statsvetenskapen beskrivs kommunala och regionala val ibland som andra rangens val. Det innebär inte att besluten är mindre viktiga. Begreppet beskriver hur dessa val hamnar i skuggan av rikspolitiken och hur väljarnas ställningstaganden påverkas av synen på de nationella partierna.
En väljare som vill belöna eller bestraffa regeringen kan därmed bidra till att avgöra majoriteten i en kommun där helt andra frågor står på spel.
Konsekvensen blir ett otydligare ansvarsutkrävande. Om väljarna inte vet vilken nivå som ansvarar för ett beslut blir det svårare att avgöra vilka politiker som ska belönas eller ställas till svars.
Klimatpolitiken visar problemet särskilt tydligt. Staten kan kritisera kommunerna för att omställningen går för långsamt. Kommunerna kan hänvisa till kortsiktiga statsbidrag, otillräcklig finansiering och otydliga nationella regler. När ansvaret flyttas mellan nivåerna riskerar väljarna att förlora överblicken.
Det betyder inte att kommunerna ensamma kan bära klimatomställningen. Staten måste skapa stabila ekonomiska villkor och tydliga spelregler. Men det kommunala självstyret innebär också ett verkligt politiskt handlingsutrymme. Det måste synliggöras i valrörelsen.
De lokala partierna bör därför redovisa vilka utsläppsminskningar de vill genomföra under mandatperioden, hur klimatmålen ska påverka samhällsplaneringen och hur kommunen ska skyddas mot värmeböljor, skyfall och översvämningar. De behöver också förklara hur åtgärderna ska finansieras.
Regionpolitikerna måste på motsvarande sätt ge besked om kollektivtrafikens utveckling och hur omställningen ska fungera även utanför storstäderna.
Det räcker inte att upprepa rikspartiernas budskap. Väljarna behöver kunna bedöma vad kandidaterna faktiskt vill göra med det kommunala eller regionala mandat de söker.
Klimatomställningen handlar dessutom om legitimitet. Åtgärder påverkar människor olika beroende på inkomst, bostadsort och tillgång till kollektivtrafik. En lösning som fungerar i en storstad behöver inte vara rimlig på landsbygden.
Politisk legitimitet kräver därför att besluten uppfattas som begripliga och rättvisa. Det förutsätter en öppen diskussion om kostnader, prioriteringar och målkonflikter.
Sverige håller tre val på söndag, men den offentliga debatten behandlar dem fortfarande inte som tre självständiga demokratiska val. Om klimatomställningen ska vara effektiv och legitim måste det bli tydligare vem som ansvarar för vad.
Klimatpolitiken avgörs inte enbart i riksdagen. Den avgörs också i landets kommunhus och regionfullmäktige. Det borde märkas betydligt tydligare i valrörelsen.
