DN:s ledarsida har mer eller mindre konstant sedan valet argumenterat för att Vänsterpartiet inte borde få en plats i regeringen. Senast i raden är en ledare av Susanne Nyström med rubriken ”Nooshi Dadgostar är på väg att göra årets största misstag”. Misstaget är alltså att kräva en regeringsplats.
I texten hänvisar Nyström till två tidigare miljöpartistiska språkrör, Birger Schlaug och Märta Stenevi, som båda har konstaterat att man kan få igenom mycket utan att ingå i regeringen och att det är lätt för ett litet parti att förlora sin identitet och sina visioner när man sitter i en regering.
Allt det där stämmer. Det har också bevisats ett antal gånger att partier som står utanför regeringen men samarbetar ändå kan få väldigt stort inflytande. Nu senast med Sverigedemokraterna och Tidösamarbetet, men också med C och L under Januariavtalet och med MP när de agerade stödparti åt S under mandatperioden 2002-2006.
Men vad Nyström inte nämner är att situationen för Miljöpartiet och Vänsterpartiet är väldigt olika. Miljöpartiet har, trots att de bildades så sent som 1981, hunnit sitta i regering i sju år. Vänsterpartiet, som bildades för över hundra år sedan, har aldrig suttit i en regering. Däremot har V många gånger agerat stödparti åt olika socialdemokratiska regeringar, ofta utan att få särskilt mycket för det. Man har helt enkelt tagits för given eftersom alla vet att alternativet med en borgerlig regering är mycket värre för V än vad en S-ledd regering är. Det mest extrema fallet var med Januariavtalet efter 2018 där V förväntades stödja regeringen, trots att det stod inskrivet i avtalet att de inte skulle få något inflytande.
Utifrån detta är det trots allt logiskt att V kämpar väldigt hårt för att få en plats i regeringen. Man skulle också kunna lägga till den djupa misstro som finns mellan vänsterpartister och socialdemokrater som gör att många inom V misstänker att S kommer hitta sätt att runda det de kommit överens om ifall inte V själva sitter med i regeringen.
Man ska inte heller glömma att V har ett kongressbeslut på att de ska kräva att ingå i regeringen. Nu är det visserligen inte så att partiledningen vill något annat, men om de hade velat det så hade det varit ett stort svek mot partiets medlemmar att alltför lättvindigt släppa kravet.
Att hålla fast vid regeringskravet i detta läge kan dessutom vara taktiskt smart. Kanske slutar det hela trots allt med att V känner sig tvungna att släppa kravet. Men ju längre de håller fast vid det, desto mer kan de få betalt i politiskt inflytande om de till slut släpper det.
Susanne Nyström har rätt i en sak: det behöver inte alltid vara ett självändamål att ingå i en regering och man kan få igenom mycket politik ändå. Men för Vänsterpartiet i detta fall så är kravet på ministerposter en logisk följd av att de under hundra års tid gång på gång fått agera dörrmatta åt S. Dessutom kan man fråga sig: om regeringsmedverkan inte har någon betydelse alls, varför argumenterar DN så kraftfullt för att V inte borde sitta i regeringen?
Nobels fredspris till den sydafrikanska folkrättsjuristen Navi Pillay.
Trump har utsett en ny taleskvinna som tror på konspirationsteorierna om att Demokraterna våldtar och äter barn.
