68 procent av svenskarna vill att stat och kommun tar ett aktivt ansvar för klimatomställningen, men vi tror att bara 57 procent tycker så. Tre av fyra stöder en matskatteväxling med slopad moms på frukt och grönt, men uppfattar att bara 58 procent av andra gör det. 57 procent kan tänka sig att begränsa sina klädköp till fem plagg om året, medan vi i genomsnitt tror att bara 40 procent av andra skulle göra detsamma. Gång på gång, fråga efter fråga, i alla de sex kommuner och det nationella urval som ingår i Peerpointing-initiativets nya rapport Svenskarnas dolda klimatengagemang, pekar resultatet åt samma håll: vi underskattar varandras vilja till förändring, och vi gör det systematiskt.
Rapporten bygger på svar från drygt 7 000 personer, insamlade av Indikator Opinion i januari och februari 2026, där man frågat både vad folk tycker och vad de tror att andra tycker. Metoden kallas peerpointing, och mönstret som synliggörs är både konsekvent och, för den som följt klimatdebatten med en känsla av att något inte stämmer i den officiella berättelsen om ett splittrat och ointresserat folk, faktiskt ganska hoppingivande. Rapporten hittar knappt ett enda exempel på en överskattning av andras klimatengagemang, och i de frågor där uppfattningen väl stämmer med verkligheten rör det sig om frågor där stödet redan är starkt och brett förankrat i befolkningen.
Det socialpsykologiska fenomenet bakom detta kallas enligt rapportförfattarna för pluralistisk ignorans. Det uppstår när individer var och en för sig tror att deras åsikt skiljer sig från gruppens, trots att de i verkligheten delar samma uppfattning. Folk håller inne med sina uppfattningar i det offentliga rummet, undviker att uttrycka stöd för saker de uppfattar som impopulära, och anpassar sig till en norm som ibland visar sig vara inbillad.
Rapporten pekar på filterbubblor och ett polariserat medielandskap som förklaringar, vilket jag skulle hävda väcker en mer strukturell fråga som rapportförfattarna tyvärr inte går in på: varför underskattar man andras klimatengagemang så konsekvent, och varför hörs motståndet mot förändring så mycket tydligare än stödet för den? En komplex fråga förstås, men en del av svaret kan vara att fossillobbyn under decennier lagt betydande resurser på att forma just den bilden, något som Supermiljöbloggens och Dagens ETC:s uppmärksammande granskning av Timbros kopplingar till Exxon är ett talande exempel på.
Ett av rapportens mer glädjande fynd gäller klimaträttvisa, där 65 procent av svenskarna tycker att det är viktigt att klimatåtgärder är rättvisa, och där uppfattningen om andras åsikter dessutom är ovanligt träffsäker jämfört med övriga frågor i undersökningen. Det är första gången frågan ställts direkt till allmänheten i en svensk undersökning, och stödet är jämnt fördelat oavsett bostadsort, kön, ålder och politisk inriktning, vilket tyder på att rättviseaspekten i klimatpolitiken har en bredare förankring än vad som ofta antas i den politiska debatten och som borde intressera betydligt fler politiker än vad som verkar vara fallet i dag.
Men det kanske viktigaste budskapet i rapporten är enklare än så: du är troligtvis mindre ensam i din klimatvilja än du tror. Grannen som aldrig pratar om det, kollegan som inte verkar bry sig, alla de människor vars åsikter i de här frågorna vi aldrig riktigt känner till: de vill i många fall åt samma håll som du. Och det är en viktig insikt – när vi förstår att fler faktiskt delar vår uppfattning är det lättare att ge den röst och kräva att den faktiskt tas på allvar. Vi är många som vill se en annan klimatpolitik.
Att befinna sig i den underbara tidsperioden mellan hägg och syren.
Regeringen ändrar Bergsstatens beslut och ger grönt ljus till en gruva i Vilhelminafjällen.
