I kollektivtrafiken uppmanas vi att ta hand om oss – med ett betalsamtal eller en nätbaserad KBT-tjänst. Men en levande stad består av varelser som tar hand om varandra, skriver Ida Hallgren. Vi behöver tid för mer än att ”jobba jättefortare”.
Tomma perronger sveper förbi en lördagsmorgon. Jag hittar ingen frukost, längtar efter puls och tänker att Stockholm mest är en onödigt förtätad och utbredd samling byggnader. Men jag kommer att ändra inställning innan helgen är slut.
Vårdindustrin
Vid T-banebyte i Gamla stan står det ”Ta hand om dig” på ett plakat på andra sidan spåren, följt av ett par mörka plakat, en dämpad närbild på ett sorgset kvinnoansikte och sedan ett plakat med ordet Kry i mitten. I tunnelbanevagnarna har jag redan sett reklam för dinpsykolog.se och för terapeutförmedlingen Meela. Och jag tänker på Mindlers gamla reklam för samtal som ett sätt att ”investera i sig själv”.
Men vi kan inte stresshantera världsläget på individnivå på 25 minuter. Den privatiserade vårdindustrin vill att en och en ska ta hand om sig, via ett betalsamtal eller någon internetbaserad KBT-tjänst. Det är ganska lätt i dag att snabbt få ett skattefinansierat videosamtal för lindrig psykisk ohälsa. Men i veckan träffade jag en person i en glesbygdsregion som under 20 års tid, sedan fem års ålder, haft tusentals vårdkontakter men fortfarande inte fått den slags hjälp hon behöver. För sådan hjälp kan inte formaliseras och förpackas enligt manual ens på standardiserade 45 minuter.
Den medkännande staden
Inga reklamkampanjer har slogans om hur medmänniskor hjälper varandra, eller om hur en stad kan hjälpa sig själv. Men en stad är ett vi: de människor, hundar, katter och andra som för stunden andas och lever inom stadens geografiska gränser. En samling hus och byggnader som inte vore hemvist åt levande varelser vore bara en ruin, modell, eller övergiven rest av en civilisation. Per definition är alltså en stad levande, men hur kan en stad ta hand om sig?
I går kväll samlades ett mindre vi i Bacchi Syres lokaler. Charlotta Johansson, som är aktivist, och jag, som är teoretiker, bjöd in till gruppsamtal om compassionbaserat samhällsengagemang. Vi behöver gemensam riktning och vill undvika två diken: den överbelastade individen som går under av skuld inför världens lidande, krig, miljöförstöring och förtryck. Och den lyckomaximerande självcentrerade individen som behåller skygglapparna på. Mellan dessa ytterligheter finns ett guldmynt att söka. Medkänsla och självmedkänsla är två sidor av detta mynt. Men, konstaterar vi: medkänsla och mänskliga möten tar tid. Det tar tid att möta människor som människor.
Meningen
Jag kliver av i Liljeholmen för att hålla en helgkurs om mening. På kursens första dag pratar vi om meningsupplevelsens komponenter. När vi känner att något är meningsfullt känns det som att världen angår en, situationen är begriplig och vi kan identifiera vår egen roll eller syfte i händelseförloppet.
Min kursledarkollega i filosofiföreningen, Sofia Wrangsjö, pratar om Viktor Frankls begreppsvärld. Frankl arbetade med självmordsnära patienter, överlevde fyra koncentrationsläger, och ägnade sedan sitt yrkesliv som psykiatriker åt meningsbegreppet och metoden logoterapi. Med mening, menade Frankl, klarar vi nästan vad som helst. Men utan den spelar det ingen roll hur bra allt annat är.
Kulturnatt
På väg från kurslokalen är det som om någon värmt och väckt staden, som vårsol mot en myrstack. Livet har mullrat upp till ytan, till gågator och solvarma bänkar. Staden, det vill säga alla tvåbeningar som lever här tillräckligt länge för att betala kommunalskatt, har finansierat kulturnatta och det bubblar av gratis konserter, dansföreställningar och events i vart och vartannat kvarter och Folkets hus. Jag går tillbaka till Bacchi Syre för att äta och titta på utställning med Sveriges kanske mest spridda satirtecknare. Där får jag äran att prata med Robert Nyberg själv om varför Robert Nyberg är så okänd för så många, trots att hans bildspråk och runda vykort har omgett oss i ett halvsekel, med figuren Vilgot i Aftonbladet och bilderna som påminde om att världen är större än EU under folkomröstningen 1994.
Vi pratar lite om bildspråk, deadlines och tid, och jag köper böckerna Vilgot på arbetslinjen och Alla måste jobba jättefortare, som är en barnbok om arbetaren Olsson som inte får sitta ner och dricka sitt kaffe. Krokodilchefen har bestämt att alla måste jobba jättefortare och ingen får ha roligt på jobbet, men Betong-Olsson gör lite som han vill och får robotarna att börja ta fikapauser.
Tomhet
Dag två på kursen pratar kursdeltagare i grupp om upplevelser av tomhet och meningsförlust som uppstått efter förlust av ett arbete, eller efter att ha förlorat en dotter, eller efter att ha förlorat rörelseförmågan i nästan hela kroppen efter en olycka. Men de pratar också om längtan efter en helt tom kalender, tid för sig själv när huset är tomt, och om friheten mellan meningsfulla men kanske prestationsorienterade sammanhang.
Vi får också veta mer om Frankl, som förlorade sin mor, bror och första hustru i koncentrationslägren. Frankl drevs av en vilja att göra psykiatrin mer human. Han poängterade människors olikheter och sa att ”om jag behandlat två patienter likadant, så har jag behandlat den ena fel”. Men i strikt inrutade scheman för dagens vårdarbetare finns inte tid till det, för standardisering, mätvärden och diagnoskoder tränger undan det som tar tid.
Vansinnet
Under det sista passet dröjer vi i resonemang om frånvaron av filosofi i psykoterapistudier och andra ämnen, och om bristen på sammanhang där det är okej att fråga varför. Vi pratar om den symptom- och beteendefixerade biomedicinskt orienterade psykiatrin, och konstaterar att: Det är vansinne. Systemet är vansinnigt.
Söndag eftermiddag är det fullt av gångtrafikanter i mötande filer. I gången från T-banan till tåget hem sitter en tunn ung tjej mot en av mittpelarna med en skylt i brun kartong. Texten är på engelska och vädjar till vår medmänsklighet. Jag tänker att ingen ska behöva sitta så med tomheten i en pappmugg framför sig, men hinner inte stanna, ska hinna med tåget. Staden är inte en entitet som tar hand om sig själv, utan det får vi göra tillsammans, men staden är inte heller starkare än sina tunnaste beståndsdelar. Staden är vi, men vi går alltför lätt och alltför jättefort förbi varandra och hänvisar det mellanmänskliga till experterna. För det tar tid att möta människor som människor.
