Europa behöver en ny riktning i energipolitiken, där kärnkraften ses som en central del och där konkurrenskraft, investeringar och industriell stabilitet värnas. Det skriver Daniel Sonesson, partiledare för Medborgerlig samling.
DEBATT. Regeringen säger nu att Sverige och Europa står inför den största energikrisen i modern tid. Den beskrivningen är i grunden korrekt. Men den viktiga frågan är varför vi har hamnat här, och varför samma politiska nivåer som konstaterar krisen fortfarande driver en politik som riskerar att fördjupa den.
Den europeiska energikrisen har inte uppstått plötsligt. Den är resultatet av långvariga politiska beslut. Under flera decennier har kärnkraften i Europa stegvis försvagats genom politisk osäkerhet, skatter och en ideologiskt driven misstro mot kärnkraft som energikälla, trots att den utgör en av de mest stabila och fossilfria formerna av baskraft som finns.
I Sverige har utvecklingen varit särskilt tydlig. Fullt fungerande reaktorer har stängts, investeringsviljan har minskat och energipolitiken har präglats av kortsiktighet snarare än långsiktig försörjningstrygghet. Resultatet är ett energisystem som blivit mer instabilt, dyrare och mer sårbart för variationer i produktion och efterfrågan.
I den europeiska debatten har det dessutom förekommit uppgifter om att externa intressen, däribland ryska aktörer kopplade till gasexport, under lång tid haft ett indirekt inflytande genom olika former av opinionsbildning och lobbyverksamhet. Oavsett exakt omfattning borde detta ha lett till en betydligt djupare europeisk analys av hur energipolitik kan påverkas av geopolitiska intressen. I stället har frågan i stor utsträckning hanterats fragmentariskt och utan tillräcklig strategisk diskussion.
Samtidigt fortsätter EU:s politiska riktning i hög takt. Under ramverk som Fit for 55, The European Green Deal och Agenda 2030 drivs omfattande regelverk igenom som får långtgående konsekvenser för medlemsländerna. Det handlar bland annat om ökade krav på fastighetsrenoveringar, omfattande energiregleringar och beslut om att förbjuda försäljning av nya bensin- och dieselbilar från 2035. Det sistnämnda har efter skarp kritik beslutats att mjukas upp med minsta möjliga marginal till ”endast” krav om 90 procents utsläppsminskning för fordon, vilket inte på något sätt överbryggar problemen som branschen varnar kring.
Dessa reformer presenteras ofta som nödvändiga för klimatomställningen, men de innebär samtidigt mycket stora kostnader för hushåll, företag och offentliga budgetar. I praktiken flyttas en stor del av kostnadsbördan ned till nationell nivå och till enskilda medborgare, utan att konsekvenserna alltid analyseras i sin helhet.
Samtidigt har den europeiska industrin själv börjat varna för utvecklingen. Fordonsindustrin är en av Europas mest centrala näringar och står för omkring 6 procent av EU:s BNP samt miljontals arbetstillfällen direkt och indirekt. När ledande aktörer i branschen uttrycker oro för att omställningstakten riskerar att skada konkurrenskraften och leda till att produktion flyttas, är det ett tecken som borde tas på större allvar än vad som sker i dagens politiska debatt.
För den grundläggande logiken i ekonomin förändras inte. Företag och investeringar söker sig dit där energin är stabil, kostnadsläget konkurrenskraftigt och regelverken förutsägbara. Om Europa inte kan erbjuda dessa villkor kommer kapital, produktion och kompetens att flyttas till andra regioner.
Detta sker samtidigt som EU står för omkring 6 procent av världens totala koldioxidutsläpp, medan Kina står för cirka 29 procent, USA för omkring 11 procent och Indien för cirka 8 procent. Trots detta är det Europa som driver de mest långtgående och kostsamma omställningskraven i det globala systemet.
Det som gör situationen särskilt problematisk är kombinationen av två parallella utvecklingar. Å ena sidan har Europa försvagat sin energiförsörjning genom att minska andelen stabil och planerbar baskraft. Å andra sidan driver man samtidigt igenom omfattande regleringar och kostnadsökningar genom klimat- och energipolitiken. Resultatet blir ett system där både energipriser och osäkerhet ökar samtidigt. Och det regeringen inte säger, är att de själva hejar på denna EU-agenda och de enorma kostnader det medför för skattebetalarna.
Detta riskerar att urholka Europas industriella bas, försvaga vår ekonomiska konkurrenskraft och på sikt minska vår strategiska självständighet i en allt mer globaliserad värld.
Europa behöver därför en annan riktning. En energipolitik som bygger på realism snarare än symbolik, där kärnkraften återigen ses som en central del av energisystemet. En politik som värnar konkurrenskraft, investeringar och industriell stabilitet. Det är den frihet, trygghet och framtidstro som Europas folk förtjänar och efterlängtar.
Om utvecklingen fortsätter i nuvarande riktning riskerar Europa att steg för steg försvaga sina egna grundläggande styrkor, med högre energikostnader, svagare industri och lägre tillväxt som följd.
Det borde vara en av de mest centrala politiska frågorna i vår tid.
