Det är den ”funktionella dumheten” som gör att ministrar och andra ljuger öppet och kommer undan, och att allt färre vill engagera sig i ett politiskt parti, skriver Annika Lillemets. Vi behöver ställa kritiska frågor och föra meningsfulla samtal.
Demokratin är under attack och traditionella partier är en del av problemet. De folkvalda har släppt alltför mycket makt till ett fåtal miljardärer och storföretag, och utan ekonomisk demokrati fungerar inte den politiska. Partierna har gått från att vara folkrörelser till toppstyrda kampanjorganisationer. Partiledningarna kräver blind lojalitet av medlemmarna samtidigt som de ängsligt likriktar politiken. De borgerliga partiernas anammande av SD:s öppna rasism och socialdemokratins kapitulation inför nyliberalismen i ekonomiska och sociala frågor är bara två av många sorgliga exempel. Även högt uppsatta miljöpartister och vänsterpartister saboterar idén med ett demokratiskt flerpartisystem när de säger rakt ut att de avstår från att driva sin egen politik i viktiga frågor som Nato och upprustning eftersom de inte har majoritet i riksdagen.
Denna utveckling, eller snarare avveckling, av vårt demokratiska system har pågått länge och läget har förvärrats dramatiskt. Ministrar och andra ledande politiker kommer undan med öppna lögner och förakt för fakta och lagar. Det är inte konstigt att få engagerar sig i ett politiskt parti. Medlemsantalen har rasat och av de tre–fyra procent av de röstberättigade som är med i ett riksdagsparti är endast ett fåtal aktiva. Vem representeras egentligen i dagens representativa demokrati
Farligare än ondska
Hur har det blivit så här? Frågan är givetvis komplex men en aspekt som är värd att fundera över om vi vill rädda och vitalisera demokratin är dumhetens centrala roll i politiken. Enligt den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer finns det ett slags dumhet som är farligare än ondska.
Ondskan kan avslöjas men dumheten är immun mot fakta och därmed svårare att bekämpa. Dumheten är en moralisk defekt, inte en intellektuell. Vi föds inte dumma utan pressas eller väljer att göra oss dumma genom att ge upp vårt kritiska tänkande. Dumheten frodas i politiska och religiösa sammanhang och får lätt fäste i stora grupper, vilket utnyttjas av skrupellösa ledare. Makten och dumheten förutsätter varandra.
Bonhoeffer utvecklade sin teori i en essä om hur det tyska samhället påverkats av tio års naziststyre. Samma år, 1943, gick den franska filosofen Simone Weil till hård attack mot politiska partier. Hon hävdade att partiernas natur är totalitär. De fungerar som maskiner som kväver medlemmarnas samveten och självständiga tänkande och driver fram ett känslostyrt grupptänkande. Medlemmarna tvingas ljuga och bortse från fakta som motsäger partilinjen. Partiernas främsta mål är att växa och få makt vilket medför att sanningen offras. Partipolitiken motverkar därmed det allmänna bästa.
Begreppet funktionell dumhet, myntat av professor Mats Alvesson, beskriver hur intelligenta människor i organisationer avstår från att tänka, reflektera och ifrågasätta. När funktionell dumhet breder ut sig i politiken blir den ett hot mot demokratin. Med modern teknik har det blivit ännu lättare än förr att manipulera folk och piska upp känslor. Och det politiska systemet maler ner dem som ger sig in i det. Den som vill göra politisk karriär måste rätta sig i ledet.
Upplysning och frigörelse
Så hur kan fördumningen bekämpas? Bonhoeffer menade att det måste göras genom upplysning och inre frigörelse, en omvändelse för att återupprätta moraliskt ansvar och mod. Men för att en människa ska mäkta stå emot fördumningskampanjer, och orka befria sig från det inre tvånget att följa strömmen och börja tänka själv, krävs yttre trygghet. Basinkomst som går att leva på skulle stärka individerna och därmed demokratin. Weils lösning var radikal. Hon föreslog att politiska partier skulle förbjudas. Även om vi inte går så långt är det angeläget att vidga ramarna för politiken och hitta sätt att dela mer rättvist på makten.
Som så ofta är det givande att blicka ut i världen. Ett sätt att uppmuntra fler människor att sätta sig in i det som angår dem och tänka själva är folkomröstningar. I Schweiz hålls beslutande folkomröstningar på alla nivåer. Enligt Att rösta med händerna (SOU 1998:85) leder detta till att sakfrågorna får större uppmärksamhet än personer och politisk taktik. Engagerade medborgare har goda möjligheter att ta initiativ till omröstningar, som brukar föregås av folkbildande kampanjer. Lobbyister får svårare att påverka då de måste övertyga väljarna, inte bara politikerna.
Schweizarna kan också rösta ner beslut som tagits av parlamentet. Även de initiativ som inte får majoritet kan få politisk betydelse, som en omröstning 1989 om att avskaffa armén. Det bidrog till förändringar som att försvaret bantades ner kraftigt och vapenfri tjänst infördes. Och i Berlin hölls 2013 en folkomröstning om att återkommunalisera elnätet i Berlin på initiativ av en bred allians av berlinare, ideella föreningar och politiker. Trots att antalet röstande inte nådde upp till tröskeln för ett giltigt resultat fick omröstningen politisk betydelse. Många satte sig in i frågan och det blev debatt. 2021 tog staden tillbaka sitt elnät från Vattenfall.
I Sverige kan bara riksdagen besluta om att hålla folkomröstningar på nationell nivå. Alla sex som hittills har hållits har varit rådgivande, endast om det gäller grundlagsfrågor kan de vara beslutande. På kommun- och regionnivå är de alltid rådgivande. Fullmäktige måste ta upp en fråga om minst tio procent av de röstberättigade begär det (så kallade folkinitiativ) men politikerna kör oftast över resultatet. Skulle fler beslutande folkomröstningar och folkinitiativ på alla nivåer kunna vitalisera demokratin även i Sverige?
Kritiska frågor
Och vad kan vi lära av samhällsbygget i Rojava? Demokratisk konfederalism baseras på gräsrotsdemokrati, feminism och social ekologi utan en traditionell nationalstat. Modellen bygger på självförvaltning genom lokala råd och konfederationer. Demokratiska strukturer skapas underifrån. Med fantasi och handlingskraft går det att åstadkomma mycket även utan formell makt. Matvärn, människor som producerar och delar mat med varandra utanför marknadssystemet, är ännu ett exempel.
Självständigt tänkande individer är en förutsättning för meningsfull demokrati. Så länge partierna och stora delar av media sviker kan var och en ändå göra en insats genom att följa Alvessons råd om hur dumhet kan kännas igen och bekämpas. Genom att bemöta floskler och propaganda med kritiska frågor kan vi undvika självfördumning och få till meningsfulla samtal. Låt oss börja i årets valrörelse.
