Beskrivningen av förorterna bygger ofta på fördomar, och det är sällan de boende själva får komma till tals. I den här artikeln reflekterar Taha Khatab över sina egna erfarenheter och vad man kan göra för att nyansera bilden av förorten.
DEBATT. 2014 kom jag till Sverige som ensamkommande barn och placerades på Hisingen. Ett och ett halvt år senare kom mina föräldrar hit. Jag gick fortfarande i gymnasiet när jag fick beskedet från socialtjänsten att det nu var vårt ansvar att ordna boende. Jag minns hur orimligt det kändes. Jag var själv gymnasieelev och bodde i en träningslägenhet som tillhörde socialtjänsten. Hur skulle jag kunna ordna bostad åt en hel familj mitt under flyktingvågen?
När mina föräldrar anlände sov de i den lilla lägenheten jag hade fått låna. Dagen efter gick vi till socialkontoret. Där såg man snabbt att min far var svårt sjuk och behövde omfattande stöd. Vi fick ett akutboende och efter några månader kom beskedet att en lägenhet hade ordnats. Vi fick också veta att vi borde tacka ja oavsett var den låg. Jag minns att jag sa till mina föräldrar att vi kunde tacka ja – så länge det inte var Angered.
I dag skäms jag över de orden.
Jag hade knappt varit i Angered. Jag hade bott kort tid i Sverige men redan hunnit skaffa mig fördomar och lärt mig vad jag förväntades tänka. Jag hade hört berättelserna, sett rubrikerna och tagit till mig bilden av förorten som en plats för kriminalitet, problem och misslyckanden. När socialtjänsten ringde trodde jag först att de sa Ramberget. Jag blev glad över att få bo kvar i området. Men när taxin fortsatte längre och längre bort förstod jag att de hade sagt Rannebergen i Angered.
Jag blev besviken, inte på grund av egna erfarenheter, utan på grund av mina fördomar. Det dröjde inte länge innan den bilden började spricka. Min far, som trots sin sjukdom älskade växter och natur, blev erbjuden en kolonilott av en granne som berättade att hon var ordförande i koloniföreningen i vårt område. Hon hade sett honom sitta på balkongen och ta hand om blommor. När min mor senare genomgick en operation hjälpte grannar oss med mat i flera dagar. De ville inte ens ta betalt för ingredienserna, trots att vi visste att de själva hade det ekonomiskt svårt. De sa bara: ”Din mamma har hjälpt oss tidigare.”
I området mötte jag människor som hälsade på varandra, hjälpte varandra och byggde relationer över språk, kulturer och bakgrunder. Jag upptäckte också naturen runt Angered, som blev viktig för mig och min familj i arbetet med att hantera våra trauman och PTSD efter kriget i Syrien.
Det betyder inte att allt är perfekt. Jag vill inte romantisera verkligheten. Jag minns särskilt en händelse när jag var på väg från spårvagnen för att handla och plötsligt blev stoppad av flera poliser, upptryckt mot en vägg och visiterad. Några minuter senare kom ursäkten: ”Det var inte dig vi letade efter.” För den som aldrig varit med om något sådant kanske det låter som ett enkelt misstag. Men sådana händelser påverkar människor. De påverkar tilliten till myndigheter och väcker frågor om hur vissa områden och människor betraktas.
Nu när val närmar sig hör man åter samma retorik. Förorten används antingen som ett bevis på ett misslyckat samhälle eller som en plats fylld av människor som enbart beskrivs som offer. Det finns sällan plats för andra berättelser. Antingen framställs unga från områden som Angered som potentiella kriminella, eller som människor utan egen röst. Det är kanske därför många unga känner ett avstånd till politiken. Jag valde själv att inte engagera mig i något parti. Ingen vill bli reducerad till en stereotyp. Samtidigt talas det alldeles för lite om dem som studerar, arbetar, skapar kultur, organiserar sig och bygger framtid.
Angered har Göteborgs trevligaste bokmässa. Angered har poeter, forskare, idrottare, opinionsbildare och akademiker. Här finns människor som organiserar sig, skapar kultur och bygger framtid. Men deras berättelser får sällan samma plats. Politiker besöker ofta våra områden när de behöver röster eller när de behöver ett skräckexempel i en debatt. Men vi som bor här är varken statistik eller politiska verktyg. Vi är människor med erfarenheter, drömmar och röster.
Jag kom till Sverige som ensamkommande barn. Några år senare gav jag röst åt en av Europas längsta studentprotester – lägret vid Vasaplatsen som pågick i 192 dagar. Men det skrivs sällan att en av rösterna bakom protesten kom från Angered. Kanske säger det något om hur vi fortfarande berättar historier om förorten. Vi passar bättre som problem än som motbevis. Politiker borde bli bättre på att lyssna på människorna som faktiskt bor här – inte bara tala om oss.
