Nedanstående text hölls först som ett tal under klimatdemonstrationen i Göteborg den 6 september. Syre publicerar den här som en gästkrönika.
Vi hör till en kultur som just nu står och skakar. Existentiella skalv rör sig över jorden, rör sig genom den västerländska moderniteten. Existentiella skalv där vi måste ta på oss allt större skygglappar för att kunna fortsätta tro på en framtid med business as usual. Existentiella skalv som säger att något har gått fel med mänskligheten.
Sedan flera tusen år har människan i den västerländska kultursfären förstått sig som skapelsens krona, senare har hon förstått sig som den enda levande varelsen som inte kan reduceras till ett mekaniskt ting, människan som det enda subjektet där allt och alla andra reduceras till objekt för oss att göra vad vi vill med. Människan har byggt en avgrundsklyfta mellan sig själv och resten av jorden.
Klyftan blir tydlig i språket, vi pratar om naturen som resurser och vi pratar om människans relation till naturen, som om vi inte vore en del av den. Och vi pratar om djuren, som om vi inte vore ett av dem. Allt för många har sedan länge glömt bort vad det faktiskt innebär att vara en del av något.
Människans relation till den övriga naturen har alltså blivit skev. Alla människor skevar inte lika mycket, men summa summarum är människan de levandes största problem. Klimatkrisen är naturligtvis det tydligaste tecknet men artutdöendet och de nya gifterna är andra och sammanhängande kriser. Jag tror dock att även om vi lyckades lösa klimatkrisen, till exempel med tekniska hjälpmedel, så kommer vår kris inte att vara över, så länge vi hanterar den övriga naturen som blott resurser för oss skulle snabbt andra kriser växa fram.
Vi befinner oss i en kollektiv existentiell kris, och i existentiella kriser måste vi på nytt ställa oss frågan ”vad är verkligt viktigt?” Är det att ha en framtid för mänskligheten, att undvika ett massutdöende och att bli en del av fungerande ekosystem, eller snarare ett fortsatt fokus på ekonomisk vinst, tillväxt och fler prylar? Svaret borde vara enkelt men det kräver att vi ändrar våra praktiker och till skillnad från under pandemin verkar det väldigt svårt. Kanske för att vi inte kan peka på en yttre fiende eller ett virus vi måste försvara oss mot. Kanske för att det nu är vi som måste ändra på oss.
Men i valrörelsen verkar det oändligt svårt att lyfta blicken bortom plånboksfrågor och tomma löften. Större delen av valrörelsen verkar vara gjord av och för människor som lever i förnekelse.
För saken är den att vi inte kommer kunna fortsätta leva på samma sätt som majoritetsbefolkningen i Sverige lever just nu. I vår existentiella kris finns det dock två goda nyheter:
1. Vi vet vad som inte längre fungerar, vad som kanske aldrig fungerade. Vi vet att vi måste sluta bränna fossila bränslen, sluta förstöra skogar och andra ekosystem och sluta överkonsumera. Vi vet vilka våra nej är, vi vet var planetens gränser går och hur vi fortfarande kan undvika de värsta scenarierna. Vi vet! Kunskapen finns!
2. Den andra goda nyheten är att vi kan vara människor på så många olika sätt. Det finns andra sätt att vara människor på i historien, hos ursprungsbefolkningar och mitt i majoritetsbefolkningen. Vi behöver nya ”ja”, nya, glömda eller undanträngda sätt att vara människa på. Vi behöver undersöka, experimentera, och vrida världen åt ett annat håll. Framtiden är inte redan avgjord. Framtiden är något vi formar.
