Hönorna som för två veckor sedan ramlade ur en slakttransport längs E20 har skapat ett stort engagemang. Men när transporter, med tusentals hönor tätt ihoppackade i lådor, når slakteriet är det färre som reagerar. Det blottlägger en obekväm sanning: vi upprörs av olyckor och känner engagemang för enskilda hönor – men reagerar inte när de dödas på löpande band som planerat, skriver Jonna Kallaste Håkansson.
DEBATT. Det är varken första och säkerligen inte heller sista gången som hönor faller ur en slakttransport i farten. Den senaste händelsen på E20 mellan Götene och Skara som ledde till att flera hönor blev påkörda eller dog av fallet har upprört många. Som en reaktion kräver en del säkrare transporter. Men om detta ses som lösningen glömmer vi vart transporten var på väg. Om allt gått som planerat hade nämligen alla de tusentals hönor ombord dödats väl framme på slakteriet. I Sverige dödades förra året så många som 3 024 920 hönor, men det systematiska dödandet som sker i äggindustrin verkar tyvärr inte vara lika upprörande.
Efter fallet från djurtransporten lyckades flera hönor fly. Många höll ihop i flockar och verkade chockade och rädda men också nyfikna på att upptäcka världen. Tillsammans med andra aktivister från Djurrättsalliansen, Tigerharens djurfristad och Djurens hemtjänst var jag med och fångade in 55 av hönorna. Dessa 55 individer får nu leva för sin egen skull på djurfristäder. Lyckliga berättelser om de hönor som fick leva vidare har delats och verkar värma folks hjärtan. Men i reaktionerna vilar en slags dubbelmoral. När vi som samhälle gläds åt de hönor som får leva men samtidigt fortsätter exploatera hönor i äggfabriker och döda dem vid 1,5 års ålder, när de inte längre är ekonomiskt lönsamma, synliggörs vår selektiva medkänsla. Det belyser också en oförmåga att agera på grundproblemet – att vi utnyttjar hönor i äggproduktion över huvud taget.
Vi i Djurrättsalliansen ser konsekvenserna av detta med egna ögon. Vi möter de hönor som lever och dör i djurfabrikerna då vi under flera år har granskat svensk äggindustri. Få har inblick i denna verksamhet och vi vill berätta om hönornas livsöden. I varje industriellt djurstall vi går in i möter vi tusentals instängda hönor. Det luktar starkt. Ljudnivån är öronbedövande. I de torftiga, stressande och trånga miljöerna utvecklar många hönor beteendestörningar. Vi möter därför hönor som utsatts för fjäderplockning, hackning och kannibalism. Hönor med skador och sjukdomar som äggledar- och bukhinneinflammation.
På grund av den traumatiska olyckan fick våra aktivister den här gången möta några hönor som samtidigt fick en ny chans i livet. Tigerharens djurfristad tog emot 25 av hönorna, varav några fick namnen Naranja, Myrtillus och Zest. Jag har varit på plats och hjälpt till med omvårdnad och liksom många andra gläds jag med de hönor som överlevde olyckan. Hönor som nu bor på djurfristäder där de behandlas som de unika och kännande individer de är istället för äggmaskiner. Individer som nu har mycket i livet att upptäcka.
Att glädjas med dessa individer och uppröras över olyckan visar på något viktigt – många bryr sig, men det räcker samtidigt inte. Så länge djurindustrin och äggkonsumtionen fortsätter som vanligt kommer deras öde att förbli undantaget. Omtanken som visas ekar helt enkelt tom om vi inte också agerar för att det rutinmässiga utnyttjandet och dödandet i äggindustrin ska upphöra. Detta lidande möjliggörs av att företag vill tjäna pengar på hönors kroppar, att majoriteten konsumerar ägg och att inte fler protesterar. Vi måste vara fler som tydligt visar att vår empati omfattar alla djur och inte bara enskilda individer. För bara genom att stänga ner djurindustrin kan vi få ett slut på de orättvisor hönorna systematiskt utsätts för.
