Transvård skadar inte unga – den räddar liv. Och transrörelsen skapar en inkluderande miljö som hade behövts redan för hundra år sedan, skriver Marty Håkansson.
DEBATT. Som transman och student inom biblioteks- och informationsvetenskap ser jag dagligen hur röster i samhället försöker hävda att könsbekräftande vård skulle vara skadlig. Men med tjugotre års livserfarenhet vet jag att det är raka motsatsen: Transvården räddar liv, både unga och äldre. Jag önskar att den hade varit tillgänglig för mitt yngre jag, som varje morgon drömde om att få vakna upp som pojke.
Tortyr är det närmaste ordet jag kan finna för att beskriva hur det känns att vara född i fel kropp. Att varje dag känna den klaustrofobiska paniken av att den här kroppen inte är min, likt en tvångströja jag aldrig bett om. Det står i stark kontrast till den eufori som uppstår när jag tar steget för att möta min könsdysfori, vilket får mig att undra: hur kan man vilja begränsa det som får människor att må så bra?
Världshälsoorganisationen (WHO) flyttade officiellt könsinkongruens till kapitlet sexuell hälsa år 2022, eftersom man förstod att det inte handlar om psykisk störning, utan ett grundläggande behov hos individen. Modern forskning visar nämligen att könsbekräftande vård är livsavgörande för transpersoner. Det handlar inte om att bota, för det finns inget att bota, utan snarare om att hjälpa kroppen stämma överens med det upplevda könet. Detta minskar risken för självmordsförsök och psykisk ohälsa markant, vilket leder till en förbättrad livskvalitet.
När motpoler i samhället försöker måla upp transvården som något som skadar unga människor, så glöms unga transpersoners lidande av att inte få vård bort. Det är här den verkliga skadan sker; att tvinga individer till fortsatt könsdysfori eller försöka omvända dem via terapibehandling är att försätta dem i tortyr. Tanken på att oskyldiga ska genomgå den sortens trauma anser jag är oförsvarbar. Vem är det vi försöker skydda genom att utsätta de mest sårbara?
Den största myten i debatten är att personer ångrar sig eller att transidentitet skulle vara en social smitta. Men så är det inte. Tvärtom visar statistik från bland annat The Lancet Child & adolescent health att 98 procent av de unga patienterna fortsätter sin vård i vuxen ålder, och forskning sammanställd vid Cornell University visar att endast 1–4 procent av transpersonerna ångrar sin transition.
Detta stabila mönster bekräftas i svenska register: Historiska data visar att ångerfrekvensen efter medicinsk vård ligger runt 2 procent, och en färsk totalundersökning från Uppsala universitet visar att under 1 procent av alla som ändrar juridiskt kön i Sverige väljer att byta tillbaka. Den främsta (och mest skadliga) orsaken till att många genomgår detransition är diskriminering, medicinska skäl, brist på pengar och hårt tryck från familj.
Dessa siffror har förblivit stabila i takt med det ökade antalet personer som väljer att söka vård, vilket visar att ökningen beror på ökad acceptans i samhället och inte på en influensa, liksom när antalet vänsterhänta sköt i höjden när skolan slutade tvinga personer att skriva med höger. Redan i antikens Rom och i många uråldriga kulturer var transpersoner en naturlig del av mångfalden och bad uttryckligen om bekräftande vård. Lika lite som homosexuella blir heterosexuella av att lära sig heteronormativitet, blir en person trans om de inte redan är det. Det har alltid funnits.
Sedan 1950-talet har vi bett om en medicinsk och evidensbaserad vård, som i dag styrs av nationella riktlinjer. Det är ingen förhastad process, utan kan ta flera år, där underlivskirurgi för dem under 18 år är förbjuden och pubertetsblockerare används sparsamt i linje med noggrann utredning. Efter att Socialstyrelsen skärpt sina rekommendationer till en extrem återhållsamhet gällande hormonbehandling för unga, har trösklarna blivit högre än någonsin.
Lösningen har därför aldrig varit att försvåra eller plocka bort vården för transpersoner. Istället för att se transvården som ett problem, måste vi fråga oss själva: hur kan vi göra det bättre? Hur kan vården bli mer omfattande, anpassad och tillgänglig för de som behöver den som mest? Den är inte bara viktig, den är livsnödvändig.
Transrörelsen sviker inte unga. Tvärtom skapar vi en inkluderande miljö som borde ha existerat för unga transpersoner redan för 100 år sedan, kunskapen var minimal och möjligheterna att leva sitt liv som man ville nästan obefintliga. Jag lever för en framtid där alla kan känna sig trygga i att veta att de får leva som sitt rätta jag. Det ska vara en grundläggande självklarhet att må bra och bestämma över sin egen kropp, inte något som förhindras.
