Jakt på lodjur och våld mot kvinnor har mycket gemensamt, menar Eva Stjernswärd som i dag, på internationella kvinnodagen, skriver om hur vi i Sverige i dag fortfarande tillåter en övergreppskultur på vilda djur.
DEBATT. Årets troféjakt på lodjur har tillfälligt stoppats tack vare flera djurskyddsföreningars överklagande. Katastrofalt nog hann 43 lodjur dödas de första dagarna. Ändå rasar tondöva jaktaktivister i Svenska Jägarförbundet över att inte få döda alla! Som man föreställer sig våldtäktsmäns raseri om de blir avbrutna. Perverst nog jagas lodjur varje år under sin känsliga parningstid och när årsungar följer sin mamma. Ja, läs raden en gång till. Alltså i ett land som firar Kvinnodagen den 8 mars. En vårmånad då mobbing och våld mot lodjur tillåts av en hondjurs-misogyn förvaltning.
Naturvårdsverket bjöd 4 480 troféjägare att tävla om att döda 153 lodjur i 14 län. Det räcker inte med att mäns historiska monopol på våld mot kvinnor gör att cirka 15 kvinnor mördas varje år i Sverige och att misshandelsbrott i nära relationer mot kvinnor i Sverige ökade 2024 enligt Brottsförebyggande rådet. Vi ska också ständigt påminnas om att våld och vapen som uttryck för makt och kontroll mot kvinnor används på samma sätt mot lodjur. Det vill säga offer som är värnlösa och försatta i fysiskt och psykiskt underläge och där brottsstatistiken domineras av män. När kvinnor och flickor utsätts för våld och övergrepp är det oftast av män de känner. Någon som vet var de bor och vilka stigar de tar. När lodjur dödas är det av människor som vet var de lever och vilka stigar de tar.
Varken samtyckeslag eller barnfridslag har sin motsvarighet för lodjur och deras ungar. Hur kan en kropp, mänsklig eller icke-mänsklig, ge sitt samtycke utan språk? Kvinnor och barn drabbas trots att de fått ett språk i lagen. Lodjur ges inget språk. Inte ens i lagen. Deras kroppar skändas till och med efter döden av troféjägare. Jakterna filmas i detalj; kameror monteras på vapen och på drivande hundar, dödsögonblick och triumf med kroppsdelar som troféer (gemensamt för seriemördare och troféjägare) sprids och säljs som ”instruktionsfilmer”. Den som tillgängliggör närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot djur, liksom att filma eller fotografera när man utsätter djur för våld och delar eller ”gillar” sådant material på sociala medier begår brott (Brottsbalken 16 kap. 13§). Vapen bredvid dödade djur har blivit troféjägarens ”dick pics” och den nya tidens jaktpornografi. Porrtidningar försvann men jakttidningar har intagit ”herrhyllan”. Jägarförbundets egen skvallertidning Svensk Jakt idealiserar män och gärna kvinnor som tänder på att döda.
Men vem njuter av att låta aggressiva hundar jaga upp försvarslösa lokatter i träd för att skjuta ner dem? Franske poeten Baudelaire förtydligade: ”män som hatar kattdjur återfinns bland pöbeln”. Vilka de vill vara i dag visades av de drygt 4 480 män och kvinnor som anmält sig till Naturvårdsverket vars hondjurs-misogyna och biologiskt arroganta plan kallas rovdjursförvaltning.
Jaktsverige tillåter en övergreppskultur mot vilda djur som också djupt förolämpar de många goda männen i vårt samhälle. Lodjur – oavsett kön – förkroppsligar något magiskt, elegant och fulländat med hela sin uppenbarelse som den djurfientliga pöbeln vill äga genom att döda. Våldsprinciper som fortfarande styr övergrepp mot kvinnor och flickor.
