Att se tiden i tingen

Utveckling tycks i många sammanhang vara synonymt med att det ska gå fort. Vi har i århundraden bevittnat hur produktion, kommunikation, transport och till och med relationer går allt snabbare. Enligt sociologen Hartmut Rosa är det just acceleration som definierar själva moderniteten. I kölvatt-
net ökar sjukskrivningarna till följd av stress, åtminstone i de så kallade – just det – utvecklade delarna av världen.

Att tiden går fort, och fortare med åren, är sannolikt något som även människor i svunna tidsåldrar erfor.
Enligt en studie från 2019 ökade dock känslan av tidsnöd från 1965 och fram till 1990-talet, för att sedan hålla sig på den nivån. Samtidigt ökade medellivslängden drastiskt under hela seklet, men varken det eller de otaliga innovationer som skulle spara tid åt oss råder bot på den upplevda tidsnöden.

Forskning om hur dagens konstanta informationsflöde och överflöd av intryck påverkar hjärnan visar att tillvaron upplevs som mer fragmenterad och dagarna känns därför kortare. I somras kom dessutom en chockerande nyhet: Sedan 2020 har jorden börjat rotera snabbare och gör dygnet ett par millisekunder kortare. Försumbart, men nog kände man det på sig.

Förstå klocktiden

Om teknologin och samhällets organisering får konsekvenser för hur vi upplever tiden, kan det också gå åt andra hållet, det vill säga, kan andra perspektiv på tiden vända samhället i en annan riktning?

– Jag tror det skulle påverka allt.

Det säger filosofen Jonna Bornemark som i sin nya bok De undanträngda utforskar sådana andra perspektiv utifrån en samtalsserie hon haft med en grupp skrivande autister. Det började emellertid på hemmaplan, bland alla de tidsangivelser vi inrättar tillvaron efter.

– Det där har jag slagits av i relation till mitt yngsta barn som är autistiskt, och som har börjat jobba med klockslaget 13.37. Det är ju ett meme, men poängen är att det är ett klockslag som han har makt över. Jag tror att han försöker förstå den här konstiga klocktiden som inte alls sitter i våra kroppar. Klocktiden bor ju i det sociala, i våra överenskommelser, säger Jonna Bornemark.

Som till exempel att skolan börjar 8.05.

– Vad betyder det ens? Vad har dessa siffror med mitt liv att göra? Det blir så otroligt tydligt vad vi tar för givet, och det är ganska sunt att lära sig mer om och se världen lite mer ur ett perspektiv där det inte alls är självklart, för jag tror vi behöver det på kulturell nivå.

Upplevelsen av nuet

Ett tema som utkristalliserade sig under samtalsserien var föreställningen om och upplevelsen av nuet. Ytterligare något som har accelererat i samhället torde vara utbudet av kurser i mindfulness och liknande, allt för att få den jagade samtidsmänniskan att bli mer närvarande. Mindfulness är också stapelvara i de vanligaste terapiformerna, och flera i Jonna Bornemarks skrivargrupp berättade om hur de terapeuter de träffade uppmuntrade till så kallade sinnespromenader, där man ska vara här och nu och vara uppmärksam på vad som händer omkring en, förslagsvis under en tur i skogen.

– Och de var helt överens, de tyckte allihopa att det var helt obegripligt, för hur kan man inte vara i sina sinnen? Och hur kan jag skära ut ett nu och vara i det nuet just här, just nu, och var börjar och slutar det nuet? Det blev bara jättekonstigt, konstaterar hon.

Deltagarna beskriver sin spontana upplevelse av naturen som att det sträcker sig bortom ett sådant utskuret ”nu-här”. De är till exempel närvarande i de fotspår som visar att det nyligen passerade en ko på platsen, och att fler kommer passera i framtiden.

– Det är ett nu som bär på sin historia och sin framtid, sammanfattar Jonna Bornemark.

Tanken om ett expanderat nu är något som kommer till uttryck i allt från buddhism till teoretisk fysik, litteratur och populärkultur. Autisternas nu inbegriper upplevelsen av varifrån något kommer och vart det är på väg, och det inkluderar allt vi kan förnimma och ta på. Jonna Bornemark exemplifierar med äpplet
hon är i färd med att äta.

– Även om jag inte tänker på var det kommer ifrån så bär det på att det har suttit på ett träd nån gång, och gjort den här långa resan, och nu är på väg att bli en del av mig. Och då kan jag också tänka på … då behöver jag rita, kan jag rita i ditt block här?

Jag skjutsar över mitt kollegieblock till Jonna Bornemark, föga anande vilken framtid det bär på,
nämligen att vara en canvas för den tyske filosofen Edmund Husserls syn på tiden.

– För han har en jättebra bild. Här är vår linjära tid som vi är vana vid, börjar hon och drar en pil över papperet, och sätter en liten fyrkant i mitten av linjen som får representera nuet, medan streck markerar några valda händelser bakåt och framåt i tiden. Men Husserl tillfogar ytterligare en pil, en djuplodande axel från nu-punkten och rakt nedåt, alltså i nittio graders vinkel från tidslinjen. I det fält som bildas bakom nuet finns vad Husserl kallar retentioner, som är alla våra tidigare erfarenheter, men inte
bara som individer.

– Som kulturell varelse bär jag också på erfarenheten av när människan började gå upprätt och fick ryggrad. Det är någonting annat än minne, man skulle kunna säga otematiserat minne, eller kanske kollektivt minne, förklarar Jonna Bornemark.

På liknande sätt innehåller fältet på andra sidan nu-punkten och den djuplodande axeln en möjlig framtid, våra förväntningar, protentioner med Husserls terminologi. Jonna Bornemark ritar diagonala streck mellan tidspilarna som får illustrera hur fälten fylls upp av dessa kollektiva minnen och potentiell framtid, och plötsligt har tiden förvandlats till mycket mer än en linje. Vi tittar på vad Jonna Bornemark kallar tjock tid, eller ett tjockt nu.

Om vi vidgar vår upplevelse av nuet, gör det tjockare, tänker sig Jonna Bornemark att det kan ge upphov till en mer hållbar relation till både naturen och alla de ting som fyller våra rum.

– I den här boken tänker jag jättemycket på vår relation till materia och att vi har en osund relation till den.
Framför allt de här produkterna som bara forsar genom våra liv, där orkar vi inte tänka på produktionsvillkoren för varje disktrasa. Vi klarar inte av att bygga upp några relationer till materian. Går den här koppen sönder tar jag en annan. Men har jag bara en kopp, då blir den koppen mycket viktigare.

Jonna Bornemark återvänder till kollegieblocket, för hon inser att det inte är så ”enkelt” som att vi tillbringar våra dagar på linjens nu-punkt. Hon sätter ett par horisontella streck upp över nästa sida, bort från nuet och den tjocka tiden.

– Det är som att vi ser på världen från ovan.

På den platsen – hon beskriver det som en färja med många våningar – kan vi förvisso vara medvetna i den meningen att vi tematiserar, politiserar och analyserar produktionsvillkoren för den där disktrasan. Vilket är nog så viktigt, men Jonna Bornemark ser potential i att på kollektiv nivå vara närvarande i tingens tjocka nu och på så vis ha en mer intuitiv och direkt relation till dem. Inte olikt hur de flesta av oss har större omsorg om saker som vi ärvt eller fått i gåva, eller införskaffat under speciella omständigheter. Genom att inte bara erkänna tingens inneboende tidslighet intellektuellt, utan även erfara den som en naturlig del av vår interaktion med dem, skulle måhända den omsorgen omfatta även de till synes mest obetydliga föremål.

Jonna Bornemark berättar om hur en av de autister som var med i samtalsserien en gång hittade en trasig plastficka som väckte stark empati, och den fick sedan framleva många år i delad vårdnad med en vän (eftersom upphittarens mor inte tolererade mer ”skräp”). En sådan relation medför en enorm känsla av ansvar för väldigt många saker. Och det är en relation som utmanar våra föreställningar om vad som anses mentalt friskt.

– Vi bor i en kultur som tycker att du är knäpp i huvudet som tar ansvar för den här lilla plastfickan, det finns ju miljarder plastfickor som far genom våra liv.

Men det är just de där miljarderna som är den springande punkten, betonar Jonna Bornemark.

– Så erfarenheten blir dels sjukdomsklassificerad och dels hör den till ett animistiskt förhållningssätt. Medan jag kan tycka, finns det inte något friskt här? Och är det inte majoritetskulturens förhållningssätt som är problemet?

Jonna Bornemark tror att om vi kunde odla de här känslorna för tingen, som också är ganska vanliga hos barn, kan det hjälpa oss att finna ett lugnare tempo och bromsa prylflödena.

– För om vi hade en annan relation till tingen skulle inte strömmarna genom våra liv se ut som de gör, och vi skulle inte heller reducera den övriga naturen till resurser för oss att göra vad vi vill med, för vi skulle se att varje tingest har sin egen resa.