Antibiotikaresistens blir ett allt större problem. Samtidigt får vi mer och mer mikroplaster i naturen. Emil Siekkinen beskriver hur dessa två problem något oväntat hänger ihop – och vad vi kan göra för att motverka dem.
Det är sedan länge känt att bakterier anpassar sig till rådande omständigheter. Och varje gång antibiotika används genomgår bakterier ett evolutionärt urval. De som misslyckas med att anpassa sig utplånas. De som lyckas anpassa sig överlever och för sina egenskaper vidare. I biologin kan framgång mätas i det faktum att något existerar, och under större delen av antibiotikans historia har människan begränsat bakteriers framgångar.
Detta är emellertid på väg att förändras och antibiotikaresistensens utveckling följs noggrant. Den är en av samtidens verkligt betydande medicinska utmaningar. Miljontals människor dör varje år av infektioner där bakterierna blivit motståndskraftiga mot behandling.
Mikroplaster – mer än ett miljöproblem
Sammanlänkat med detta är oväntat nog världens problem med plastföroreningar. Ny forskning visar att mikroplaster tycks vara något mer än enbart ett miljöproblem. De tycks också förse bakterier med miljöer där bakterier utvecklar och sprider antibiotikaresistens snabbare än vad som tidigare förståtts.
Det rör sig alltså inte om två separata kriser, utan om en kris.
På plastpartiklarnas ytor bildar bakterier täta samhällen, så kallade biofilmer. Där skyddas de mot antibiotika och andra påfrestningar. Där utbyter de genetiskt material med varandra. Resistens som uppstår hos en bakterie kan snabbt spridas till många andra. Forskare beskriver mikroplasterna som en idealisk miljö för denna utveckling.
För bakterierna är plasten inte avfall, utan en slags evolutionens infrastruktur.
Mikroplasterna är dock endast en del av denna brydsamma utveckling. Den verkliga faran uppstår när flera mänskliga aktiviteter utvecklar en slags växelverkan och förstärker varandra.
Storskalig djurhållning
Globalt används mer än hälften av all antibiotika inom djurhållningen, framför allt i den storskaliga gris- och kycklingproduktionen. Antibiotika används inte bara för att behandla sjukdom utan har länge också använts för att möjliggöra täta djurbesättningar och minska produktionsförluster. Varje gång detta sker, ökar det evolutionära trycket på bakterier att utveckla motståndskraft.
Sedan hamnar antibiotikarester, bakterier, och mikroplaster förr eller senare i samma kretslopp. Avloppsvatten, gödsel, jordar, och vattendrag blir mötesplatser där evolutionen arbetar utan uppehåll. Lägg därtill ett varmare klimat som gynnar bakterietillväxt och genetiskt utbyte, och hotbilden klarnar. Människan har, kort sagt, byggt de miljöer där bakterierna har bäst förutsättningar att bli farligare för människan.
Sverige inte förskonat
Sverige har anledning att vara stolt över mycket. Landet var tidigt ute med att begränsa antibiotikaanvändningen inom djurhållningen. I dag ligger svensk användning långt under EU-genomsnittet. Det är ingen slump att Sverige ofta lyfts fram som ett internationellt föredöme.
Men detta innebär inte att Sverige kommer att förskonas möjliga kriser relaterade till allt detta. Ty bakterier behöver inget pass.
Resistenta bakterier följer med människor, livsmedel, djur, vatten, och internationell handel. Ett problem som uppstår i ett land blir förr eller senare ett problem också för oss. Pandemin visade hur snabbt biologiska hot färdas i en sammanlänkad värld. Antibiotikaresistens rör sig långsammare, men konsekvenserna kan bli betydligt mer bestående.
Och även Sverige dras med problem: Mikroplaster finns redan i svenska sjöar, svenska kustvatten, och svenskt dricksvatten. Reningsverken fångar upp mycket men inte allt. De minsta partiklarna passerar filtren, och läkemedel fortsätter att nå svenska vatten. Ingen enskild källa är avgörande, men tillsammans skapar de precis den miljö forskarna nu varnar för.
Detta kräver nya sätt att tänka.
Antibiotikaresistens, plastföroreningar, och vattenkvalitet ska inte behandlas som separata områden. Naturen känner inga sådana gränser. När mikroplaster, antibiotikarester, och bakterier möts uppstår risker som ingen enskild myndighet eller lagstiftning är utformad för att hantera. Lösningarna måste utformas som ett sammanhängande system.
Utökat producentansvar
För det första bör Sverige införa ett utökat producentansvar för ämnen och produkter som bidrar till utvecklingen och spridningen av antibiotikaresistens. Tillverkare av plastprodukter, antibiotika, och andra produkter som ger upphov till mikroplaster, läkemedelsrester eller svårnedbrytbara kemikalier bör vara med och finansiera en nationell fond för modernisering av vatten- och avloppsreningsverk. Den som tjänar pengar på produkter som belastar miljö och hälsa bör också bidra till att minska konsekvenserna. Det är en naturlig tillämpning av principen att förorenaren betalar.
För det andra måste plastproduktionen minska betydligt. Varje kilo plast som tillverkas är också framtida mikroplaster. Därför bör producentansvaret skärpas, engångsplast fasas ut snabbare, och forskning om säkrare och mer hållbara material prioriteras.
Värna den restriktiva hållningen
För det tredje måste Sverige fortsätta att värna sin restriktiva användning av antibiotika inom djurhållningen, men också använda sitt internationella anseende för att driva på utvecklingen inom EU och globalt. Importerade livsmedel bör successivt omfattas av de krav som ställs på svensk produktion, så att ansvarsfull djurhållning inte missgynnas av konkurrens från producenter som bygger sin verksamhet på hög antibiotikaanvändning. Resistenta bakterier känner inga nationsgränser. Därför måste också lösningarna vara internationella.
För det fjärde behöver Sverige organisera sitt arbete på ett nytt sätt. Antibiotikaresistens är samtidigt en fråga om hälsa, sjukvård, jordbruk, miljö, vattenförvaltning, och internationell handel. Ändå behandlas dessa områden ofta var för sig. Regeringen bör därför ge ett övergripande hälsoperspektiv institutionell ställning genom en permanent samordningsfunktion eller ett nationellt råd med mandat att samordna politik och myndighetsarbete. Dessa problem bryr sig inte om administrativa gränser. Därför kan inte heller lösningarna göra det.
Skadliga bakterier utnyttjar varje möjlighet människan ger dem. Frågan är hur länge vi ska fortsätta hjälpa dem.
